I mitt jobb som psykoterapeut kan jag möta människor som fått sitt liv krossat på mindre än en sekund medan det tar månader eller år att fatta vad som hände och att ta till sig hur verkligheten förändrats. Ibland är det istället en långsam deformation under en barndom präglad av övergrepp och utanförskap. Man vänjer sig och anpassar sig, men någonstans inom en lever drömmen om att få erövra åtminstone någon liten skärva av det mytomspunna självförverkligandet.

Redan i entrén till ”Hotell” hamnar vi mitt i varje blivande förälders största skräck. Efter en akut mardrömsförlossning drabbas Erikas barn av syrebrist och kanske bestående hjärnskador. Medan hennes man försöker hantera situationen vägrar Erika att ta in vad som hänt. Hon klarar inte att se  sin nyfödde son, och hon varken får eller kan ta emot professionell hjälp utan hamnar till sist i en löst sammansatt samtalsgrupp.

Gruppterapi är manuseffektivt därför att det är ett forum som med hög densitet kan gestalta allsköns mänskliga livsöden och låta dem kollidera med varandra i ett slutet rum. I ”Hotell” leds gruppen av en vag terapeut som bara hinner få ur sig några enstaka, till intet förpliktande fraser innan hon försvinner ur handlingen. Istället tar några av medlemmarna ödet i egna händer. För att få respit från sina livsproblem checkar Erika tillsammans med några utbrytare ur samtalsgruppen in på ett lyxhotell. Där ska allt en kort stund ska bli som det borde vara.

Men det är riskabelt att försöka både fly och komma nära sig själv i en och samma rörelse.

Lisa Langseth väljer att lägga sig nära en psykologisk realism och det är bra, stundtals väldigt bra. Ibland lättar hon upp stämningen med humor, för att lyfta fram det tragikomiska hos sina karaktärer. Det är en svår balansakt, det gripande får inte bli sentimentalt och det lustiga ska inte vara fånigt. Enstaka gånger slår det över men oftast landar Lisa Langseth på rätt sida av broräcket.

Det är när det sker mer i förbigående som komiken verkligen glimtar till, mitt i allvaret.

Handlingen växlar så småningom upp; de dramatiska gesterna blir större och yvigare. Bäst är ”Hotell” medan den ännu håller sig kvar i det vardagsnära och skildrar de trevande utbrytningsförsöken. Det storslagna ligger i de ofullkomliga människornas fumliga försök att bryta sina mönster.

Alicia Vikanders Erika är smärtsamt närvarande i det ursinniga förnekande som ska hålla hennes förtvivlan i schack. Varje blick, varje rörelse bär spår av kampen med den kanske mest förbjudna sorgen av alla; att sörja det barn man fick.

Förr eller senare ska Erika komma att lämna den skyddade hotellasylen och konfrontera sin smärta. Så måste det ju vara, men filmen är mer spännande innan hon på allvar påbörjat sin rörelse i den riktningen. Under några märkliga dygn är det mesta möjligt och det är helt ovisst hur det ska gå, i det spårlösa område som föregår det psykologiska budskapet.

Det gäller såväl oss åskådare som utbrytarna, var och en av dem fint och lojalt skildrade, på en gång sorgliga och livsbejakande. Men det är Mira Eklunds gestaltning av den skygga och våldtagna flickan Ann-Sofie som verkligen bränner till. Bakom hennes skrämda, outgrundliga leende lurar ett ursinne som sträcker sig bortom handlingen och som ger resonans åt de övriga karaktärerna.

När jag checkat ut är det Ann-Sofies spröda röst som följer mig på vägen hem.