Förra helgen anordnades eventet Critical Drinking på kvartersbaren Ervs i Flatbush, Brooklyn. New York Times ansedde filmkritiker A.O. Scott ledde ett samtal med ett gäng andra kritiker: Blige Eberi från The village voice, Alissa Wilkinsson från vox.com och Dana Stevens från Slate hade samlats för att diskutera klimatet för filmkritik. Samtalet gled snabbt över på problematiken med att kritisera film i en era av #Metoo. Panelen var överens om att det blivit svårare att skilja konst från konstnär och att varje fall krävde noggrant övervägande.
Uma Thurman bryter tystnaden
Dana Stevens menade att hennes känslor kring filmer som Pulp Fiction (1994) blivit mer komplicerade efter avslöjandena kring Miramax före detta vd Harvey Weinstein, som nyligen anklagades för övergrepp av skådespelaren Uma Thurman i en intervju med New York times. Artikeln tog även upp hur nära Weinstein varit filmens regissör Quentin Tarantino, samt hur Tarantino visat dåligt omdöme under inspelningen av Kill Bill och pushat Thurman till att köra en bil som kraschade. Detta, samt att Tarantino personligen spottat och strypt Thurman f◘r vissa av filmens våldsscener, ramades in som ett led i filmbolagets patriarkala maktfullkomlighet. I en intervju med Deadline Hollywood visade Tarantino djup ånger över bilkraschen men försvarade sin regi av våldet.
Den goda konstnären
Frågan huruvida konstnärer måste vara goda människor plockades upp av Blige Ebiri som refererade till den kurdiske regissören Yılmaz Güney, som påstods ha slagit sin fru och fängslades för mord, men vars filmer varit så betydande för Turkiets filmkultur och arbetarklass att vakterna lät honom fortsätta arbeta med film i fängelset.
Detta kontrades med att Güney inte var del av en hel struktur av kvinnoförtryck som nu exponeras i Hollywood.
Hur mycket man egentligen vill veta om en regissör eller en filminspelning aktualiseras också efter James Francos The Disaster Artist (svensk premiär idag). En metafilm om inspelningen av den excentriske Tommy Wiseaus The Room från 2003, som mer än tio år efter sin premiär har nått en kultstatus som ”de dåliga filmernas Citizen Kane”.
Anklagelser mot James Franco
James Franco har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen kusligt likt den mystiske drömmaren Wiseau som själv skrev, regisserade, spelade huvudrollen och finansierade The Room.
Francos porträtt av Wiseau med oljesvart långt hår, obestämbar dialekt och två bälten (ett vanligt och ett för att lyfta upp hans röv) gav honom en Golden globe för bästa manliga huvudroll.
I samband med priset anklagades dock Franco av fem kvinnor i LA Times för att ha utnyttjat sin maktposition på diverse filminspelningar. Franco sägs ha blivit förbannad när kvinnliga skådespelare vägrat klä av sig topless. Han påstås också ha plockat bort ett av plastskydden som skulle användas under en scen där han simulerade oralsex på en av skådespelarna.
Han har förnekat anklagelserna, men oavsett sanningshalt kastar de nytt ljus på en scen i The Disaster Artist där Franco, i rollen som Wiseau, förnedrar en av de kvinnliga skådespelarna inför en av sexscenerna The Room och säger att hon har äckliga finnar på kroppen.
Drömfabrik under lupp
”Alfred Hitchcocks skådespelare grät varje dag!” vrålar Tommy till sitt försvar. Scenen är rolig, och påminner lite för mycket om beteendet Franco anklagats för personligen.
Till skillnad från The Disaster Artist är många frågor kring The Room fortfarande höljda i dunkel. Var kommer Tommy Wiseau ifrån? Hur gammal är han? Hur hade han råd att plöja in fem miljoner dollar av sina egna pengar i projektet, inspelat med två olika kamerateam bara för att det aldrig gjorts förut?
Wiseau var kanske tydligast influerad av det gamla Hollywood. I en tid när drömfabriken avförtrollas i takt med varje ny sexskandal är det ironiskt att en film som The Room fortfarande erbjuder en känsla av mystik.