När han gjorde entré som mellanakt i finalen i Superbowl, den 4 februari 2007, hade han i tio års tid prövat fansens tålamod med överproduktion av trippelalbum och svårtillgängliga instrumentalexperiment.
Tillsammans med en vilt dansande marschorkester exploderade han i ett medley där ”Purple Rain”-hitsen övergick i Bob Dylans ”All Along the Watchtower”, som gled in i Foo Fighters ”Best of You” innan någon hann förstå vad som hände. Någon månad senare sa Mavis Staples i en intervju att den gamla Prince var tillbaka.
Superbowlframträdandet var en hälsning till världen från artisten som var allas. Prince tillhörde Hot Chip lika mycket som Cee Lo eller Beyoncé. Den positionen berodde inte bara på hans förmåga att bemästra en mängd olika genrer. Det handlade om att han kunde ta vilken genre som helst: r’n’b, soul, rock, jazz och funk – och göra popmusik av den.
Prince motsägelsefullhet förblev konstant genom åren. Underbarnet som skrev sin första låt ”Funk Machine” som sjuåring, ville ha manisk kontroll över sitt material. Samtidigt kunde han lika gärna framträda i skepnad av en symbol eller under pseudonym i syfte att frigöra musiken från artistpersonan.
Han förde krig mot fansajter som använde otillåtna bilder, men skänkte också bort sin musik gratis. Och han skrev sextexter som fick R Kelly att framstå som kysk, utan att för den skull vara det minsta macho.
Den tidiga karriären var en lång lek med feminina poser och attribut. ”I am not a woman, I am not a man. I am something youll never understand”, förkunnade han i ”I Will Die 4 U”, innan han 1993 bytte namn till symbolen O(+>, en kombination av tecknen för man och kvinna. Han var tidigare än de flesta med att använda internet som distributionskanal, senare ansåg han att internet var över.
Det sena 90- och tidiga 00-talet var märkliga år som präglades av ryktesspridning och musikutgivning som inte nådde utanför den innersta kretsen av redan frälsta. Det rapporterades om album som aldrig gavs ut.
Men framför allt påverkades Prince musikskapande av hans nyfunna religiösa identitet som Jehovas Vittne. Han gjorde skivan ”The Rainbow Children” – ett konceptalbum om regnbågsbarn som knackar dörr för att få hjälp att befria sin trädgård från The Banished Ones. Prince försökte sedan anlita regissören Kevin Smith för att göra en rekryteringsfilm till Jehovas Vittnen, en idé som han fick efter att ha missuppfattat Smiths film ”Dogma”, en satir över katolicismen.
Artisten som alltid ville undvika att bli kategoriserad, bland annat genom att ge olika svar på frågan om sina föräldrars etniska bakgrund, hade nu accepterat en konservativ, hierarkisk världsbild. På senare år upphörde dock hans religiösa tro att färga musiken, och han slutade censurera sina gamla texter.
Under de senare årens var han i ständiga kontrakts- och rättighetsbråk med skivbranschen. Genom att vägra spela efter reglerna, och i stället distribuera sina nya skivor tillsammans med dagstidningar eller konsertbiljetter, var Prince en av de första som på allvar utmanade synen på inspelad musik som handelsvara. In i det sista sprängde han gränser.