Kanske var min märkliga lillgubbighet anledningen till att min mamma tog med mig på min allra första konsert. Vi skulle se ett hett och modernt band på den fränaste av arenor; Globen. Jag var tio år och såg väl mest fram emot att få se den stora vita bollen inifrån. Byggnaden mindes jag knappt efteråt, men konserten... Oj oj oj. Den kom att förändra mig. 

1991 stod Roxette på toppen av sin karriär och turnerade världen runt med sitt tredje album Joyride. Och i september var de på plats i Globen. Några av låtarna hade jag hört innan och säkert gillat en smula, men jag hade aldrig kunnat ana hur tagen jag skulle bli av att höra Marie Fredrikssons röst live. Att musik kunde kännas så mycket! 

Därefter började sönderspelandet av mitt första Roxette-blandband och en livslång kärlek till de starka känslornas musik inleddes. Roxettes låtar är mättade med känslor, känslor som inte främst sitter i texterna utan i hur låtarna framfördes av Marie Fredriksson, i hennes ömsom raspiga, ömsom väna röst.

Sedan min första Roxette-konsert har Marie Fredrikssons röst följt mig genom livet. Inget ackompanjerar ett krossat tonårshjärta bättre än Roxettes So far away, både i originalversionen på debuten Pearls of passion och i den lite hesare tolkningen från Tourism-skivan.

Marie Fredrikssons stora mästerverk, soloalbumet Den ständiga resan från 1992, är ett självklart soundtrack till vuxenlivets vedermödor. Där är låtarna stämda i samma tonart som vuxenlivets uppbrott och ensamhet och ingenting tröstar så bra som när Sveriges bästa sångerska sätter ord och ton på mörkret.

För mig var Roxette och Marie Fredrikssons röst ledsagaren till musik som verkligen känns. Sedan min första Roxettekonsert lyssnar jag helst inte på musik om den inte ger mig gåshud eller tåröga, och när Roxette blev mitt favoritband 1991 var det första och kanske enda gången jag har varit i samklang med samtiden i min musiksmak.