Under de senaste åren har konstvärlden återupptäckt en rad briljanta textilkonstnärer, bland andra Moki Cherry och Charlotte Johannesson. Samtidigt har intresset för textil ökat bland unga konstnärer; en högintressant utveckling som nu manifesteras här på Marabouparken.

Textilen är alltså på frammarsch. Men när Margareta Hallek försökte få genren accepterad som konst på 60-talet menade en kritiker att hennes material, frotté, var ett rejält klavertramp.

Det hjälpte inte att Hallek idémässigt var lika banbrytande som Öyvind Fahlström. Hon lät nämligen – precis som han – betraktarna delta i skapandet genom att arrangera om valda delar i verken.

På 70-talet blev textilen mer politisk. Ett av de vassaste exemplen är Charlotte Johannesson – men varken den här subversiva skurtrasan eller den havererade knypplingen tillhör hennes bästa verk. De är nämligen utlånade till Biennalen i San Paolo vilket säger en hel del om konstnärens höga status.

Moki Cherrys flummiga, psykedeliska applikationer – som nyligen visades på Moderna Museet – beskriver vardagen med barn-uppfostran och nattklubbsbesök ur ett kvinnligt perspektiv. Dåtidens feminister ansåg helt enkelt att även det privata, som exempelvis familjelivet, var politiskt.

Steget till dagens textilkonst är inte långt. På Johanna Friedmans väv ser vi fem släktingar som lyssnar på Friedmans pappa som just berättat att han inte vill gå på jobbets jämställdhetskurs — oj, oj. Verket kunde ju lika gärna ha utförts som målning – vilket bevisar att dagens unga tycker att textil är minst lika fint som oljefärg.

Ett annat exempel är Leif Holmstrands skulptur som är resultatet av en hantverksbaserad performance. Nu när textil fått betydligt högre status finns det även manliga konstnärer som virkar. Ett minst sagt upplyftande faktum bland många på den här initierade och spännande utställningen.