Filmstudion Pixar har gett världen flera fantastiskt fantasieggande och känslomässigt välkalibrerade animerade filmer. Äventyret ”Upp” behandlade ämnen som ofrivillig barnlöshet och död, vilket är imponerande i en västerländsk barnfilm. ”Toy Story 3” rörde varsamt vid insikten av att inte längre känna sig behövd och gjorde det med både känslighet och djup. Och gemensamt för båda – och flera av Pixars filmer – är att känslan sorg tillåts utforskas.

Men nu var det ett tag sedan studion levererade en riktig fullträff. De senaste filmerna ”Bilar 2”, ”Modig” och ”Monsters University” har inte kittlat de fantasinerver som de tidigare exemplen eller supersuccén ”Råttatouille” gjorde.

Men det gör ”Insidan ut” som öppnar upp en värld som snuddar vid Salvador Dalí i graden av surrealism, och Miyazaki beträffande fantasi. Mesta delen av filmen rör sig nämligen i en liten flickas huvud där hennes primärkänslor som Ilska, Sorg och Glädje sköter spakarna. Både bokstavligen och bildligt talat. De ansvarar för kontrollbordet som skickar känsloimpulser till flickan Riley som i sin tur agerar på dessa och skapar minnen som antar formen av små lysande klot som sedan arkiveras i hennes undermedvetna.

Det är mestadels glada minnen som produceras tack vare Glädje som ser till att styra spakarna så mycket som möjligt. Men när Riley med familj plötsligt flyttar från barndomshemmet och tryggheten i Minnesota till San Francisco börjar minnena anta andra färger och det bekymrar och förvirrar Glädje som gör allt för att återställa ordningen.

Precis som i ”Toy Story” rör sig figurerna i en egen parallellvärld till den ”verkliga världen” där de gör allt för att deras huvudperson ska må bra. Det blir lite mer komplicerat, dock, när figurerna i det här fallet är känslor – med egna känslor. Glädje blir besviken och Sorg kommer att tänka på ett festligt minne. Har de också känslor som styr känslorna? Och vad innebär det för Riley när hennes känslor agerar självständigt så här?

Men detta kan man naturligtvis förbise. För det fina med den här filmen är att den, än en gång, har modet att visa att smärta och sorg måste få finnas och till och med få ta plats. Det illustreras oerhört vackert av Glädje som respektfullt lämnar över till Sorg som ömt och icke-dömande drar i kontrollspaken som låter de ledsna känslorna och tårarna flöda fritt. Och det är för sådana bilder (och sådant mod) man älskar Pixar och gläds över att de finns.