Folkmusikern Llewyn Davis (Oscar Isaac) vaknar på en kompis soffa på Manhattan. Det är tidigt 60-tal, vinter, Llewyn är 30-någonting och bostadslös. Han gör frukost och ställer den skitiga tallriken i en prydlig bokhylla, så tar han gitarren, axelväskan med sina samlade ägodelar och lämnar lägenheten. Dörren hinner precis slå igen och gå i lås innan Llewyn märker att katten smitit ut.

Llewyns många bekymmer fick just tillökning. Karriären går på tomgång efter det att ena benet i duon han ingick i tagit livet av sig. Kärlekslivet är åt skogen efter det att han satt på sin bästis tjej och gjort henne på smällen. Han får inga gig, skivan säljer inte, och nu har han dessutom en katt att springa efter. I snömodden. Utan vinterrock.

Så börjar veckan som vi följer Llewyn Davis igenom. Han vaknar alltid på olika soffor och dagarna blir bara sämre och sämre. Ändå erbjuds Llewyn hela tiden utvägar från misären men tackar nej till dem på ett mer eller mindre artigt sätt. Han kan få ingå i en kommersiell trio men tackar nej å konstens och integritetens vägnar. Han erbjuds familjeliv i Akron, Ohio men missar avfarten. Han spelar gitarren i en klockren radiohit men tackar nej till royalty-pengar eftersom han erbjuds 200 dollar kontant. Och så springer kattjäveln bort.

Katten kan ses som en fånig utsvävning men är nog så viktig. Det är bara mot den som Llewyn beter sig anständigt och relativt ansvarsfullt. Den får mjölk på fat, gos och äkta uppmärksamhet – något Llewyn inte klarar av att ge sina medmänniskor. Och det är just på grund av katten som jag står ut med den navelskådande medelmåttan som Llewyn är.

Visst, han kan sjunga fint och spelar bra gitarr men saknar det där som ger stjärnstatus. Något han givetvis inte har förmåga att inse själv.

Bröderna Coens senast film är liksom ”Barton Fink” (1991), ”The Big Lebowski” (1998) och ”Fargo” (1996) ännu en utflykt i manligt förlorarskap. Och är man av manligt kön och därtill en stor Dylan-fan tror jag ”Inside Llywyn Davis” har rätt så mycket att ge.

Filmen driver med folkmusikscenen i 60-tales Greenwich Village. Vi möter snåla skivbolagschefer, sliskiga klubbägare och knasiga artister i massor men filmen lyfter aldrig riktigt. Musiken är fin och lika påtaglig som i ”O brother, where art thou” (2000) men svänger inte lika mycket. Oscar Isaac är förvisso lysande bohemisk i sin roll som den plågade Llewyn Davis och Justin Timberlake är fin som hans trallande polare men filmen är lite för manlig, lite för långsam och lite för grå.