Det har referats lite vanvördigt till existentiella science fiction-verk som ”Solaris” och ”År 2001 – ett rymdäventyr”.

Men det krävs mer än en rattformad, roterande rymdstation för att göra en sådan jämförelse, konstaterar jag när Matthew McConaughey och kompani citerar Dylan Thomas medan de flyter omkring i tyngdlöshet till tonerna av Hans Zimmers maffiga domedagsmusik.

Men Christopher Nolans dystopiska drama (på brorsan Jonathans manus) om en nära framtid där den galopperande klimatkatastrofen gör Jorden obeboelig biter sig ändå faktiskt fast i sinnet. Har inte samma tyngd som klassikerna men ändå hög densitet.

Bröderna Nolan är något stort på spåret här, även om de inte når riktigt ända fram.

Men duon siktar högt, och det gör de rätt i.

Medan den av många (felaktigt) hyllade ”Gravity” gjorde sitt bästa för att ge livet i rymden en vardaglig touch, men bara gjorde det banalt, tar de sig precis som Buzz Lightyear ”till oändligheten, och vidare”.

Deras fantasier för oss genom ett maskhål, och så långt är det väl inte så mycket nytt under solen, men sedan även raka vägen in i ett svart hål. Där har vi inte varit förut, och där händer det grejer. Hade filmen slutat där, ”i en tredimensionell version av ett femdimensionellt rum” som det heter, vore allt frid och bitterljuv kvantfröjd, men eftersom vi talar om en amerikansk mastodontproduktion får vi ytterligare 20 minuter som smeker oss medhårs.

Nå. Innan dess handlar det om människans kanske allt för goda anpassningsförmåga och kollektiva dödsnoja. Mer specifikt om före detta rymdflygaresset Cooper som motvilligt odlar sitt majs, tar hand om sin gamle far och sina två barn, men har drömmar om större dåd uppe bland stjärnorna.

När uppdraget väl kommer – han ska leda en expedition som ska ge sig ut i galaxen för att hitta en ny hemplanet för mänskligheten – är han inte sen att knäppa på sig säkerhetsbältet.

Matthew McConaugheys kropp har krympt och kroknat sedan dagarna då han spelade glidare med lätt rufsad kotlettfrilla och bilsäljarleende, men nog känns det som om hans själ fått nytt lebensraum.

De imponerande insatserna i ”Dallas Buyers Club” och inte minst favorit-serien ”True Detective” la ett nytt fundament, ett nödvändigt sådant för att man ska köpa bilden av honom som inkännande fader och ångestriden individ. Scenerna med Cooper och hans överintelligenta dotter må vara sentimentala men inte ostigt så.

Det är för övrigt hedersvensken Hoyte van Hoytema (”Call Girl”, ”Låt den rätte komma in”) som står för fotot. Det går bra nu... Efter tidigare lyckade USA-knäck nu slutligen klivit upp i filmfotografernas högsta sfär och levererar suggestiva kosmosbilder som han aldrig gjort annat.

Ja, det mesta imponerar, förutom då det mesiga slutet och allt det astronomiska mumbo-jumbot. Men det är klart… gör man en film för motsvarande en dryg miljard kronor vill man ju nå den stora massan, inte bara de som har Stephen Hawking som skärmsläckare.

Således får vi ta del av en bitvis tung dialog, där uttryck som ”maskhål” och ”relativitetsteori” ska förklaras med några klatschiga meningar. Vilket förstås är rätt prövande.

Samtidigt som denna så kallade exposition är något av en övertydlig show-stopper vräker Nolan och gänget på med en meteorstorm av kvantfysiska facktermer som svischar förbi på behörigt avstånd från min fattningsförmåga.

Det är begrepp som händelsehorisont, tidsgravitation, singularitet i kärnan och så ett gäng knepiga (mycket knepiga) ekvationer på NASAs svarta tavla.

Om manusförfattarna vet vad de pratar om? Omöjligt att veta.

En mer akut fråga dyker upp vid slutscenerna:

Blir det läxförhör efter visningen?

För att se Fredrik Sahlins recension klicka på bilden längst upp i artikeln.