Den iranske filmskaparen Jafar Panahi fick inte följa med sin film till tävlingen i Cannes men man kan lugnt säga att han, med tanke på alla skriverier om hans frånvaro, är här i anden. Och för all del även på duken i den semidokumentära Three faces som pressvisades tidigare idag.
Precis som i hans senaste filmer Taxi Teheran och This is not a film spelar han sig själv framför kameran, och det gör även den i Iran kända skådespelerskan Behnaz Jafari. Duon åker ut i landet för att bistå en tjej som blivit antagen till en teaterskola men vars föräldrar vägrar släppa iväg henne, eftersom det skulle dra vanära över släkten.
Trots temat om hedersproblematik och kvinnoförtryck har Jafar Panahi, precis som han brukar, gjort en humanistisk och humoristisk skildring av situationen, som trots allt ger hopp om mänskligheten. Det är en gåta hur den evige dissidenten Panahi orkar hålla humöret uppe, ständigt motarbetad av regimen som han är.
På den välbesökta presskonferensen handlade helt givet de flesta frågorna om det kulturella klimatet i allmänhet och Jafar Panahis situation i synnerhet. Här uppstår en förbistring av kulturell art. Många med mig greppar inte hur karln kan fortsätta spotta ur sig film samtidigt som han yrkesförbud, men det visar sig vara ett lite för fyrkantigt, och kanske fördomsfullt tänkande. Perserna på podiet (skådespelare, fotograf, klippare) verkar inte se förbudet på samma sätt. Regler, speciellt de inom kulturen, är gjorda för att kringgås, och Panahi är tydligen väldigt uppfinningsrik när det gäller sånt. Han har också fått starkt stöd i hemlandet där många betydande filmarbetare har skrivit ett öppet brev om vilken skam det är att Panahi inte fick följa sin film till Cannes.
Regissören framhålls av kvinnorna på presskonferensen (bara fotografen är man) som en självklar och stor feminist, som sedan länge gjort filmer om kvinnors situation i Iran. Behnaz Jafari menar att hon själv blivit styrkt av att jobba med Panahi, och att den här filmen förhoppningsvis kommer att sporra unga tjejer att våga slåss för sin frihet. Om det nu kommer visas i Iran, vilket om man ska tro teamet ändå inte är fullständigt osannolikt.
Filmfestivalen är ändå ett bevis på kulturens förmåga att bygga broar. Samtidigt som USAs president Trump distanserar Iran från oss i väst, genom att skjuta kärnenergiavtalet i sank, sitter delar av världspressen här och pratar politik, feminism och film med ett gäng kvinnor från samma land. Det är lätt att bli lite oprofessionellt tårögd i sådana situationer. Det ger liksom hopp om mänskligheten – även om det alltid ska komma en italiensk journalist och sabba stämningen genom att fråga vad de på podiet tycker om Italien…
Det är också lite härligt, på gränsen till dråpligt, hur människans önskan att kommunicera alltid hittar vägar fram. Som vid denna presskonferens som fick en lite speciell lunk då ingen i teamet talade franska eller engelska, bara persiska. Vi som bara förstår engelska sitter med en simultantolk i örat, samtidigt som det sitter en fransk-persisk tolk på podiet. Sålunda, om en fråga ställa på franska utvecklar sig denna kommunikationskedja: Fråga – tolk i mitt öra – tolk på podiet – svar på persiska – tolk på podiet och slutligen då simultantolkat svar i mitt öra…
När jag tänker på det, är det svårt att i efterhand avgöra vem som har sagt vad.
En mycket välgjord film, som lägger sig fint tillrätta kring hjärteroten, är det i alla fall.