Vårens stora SVT-satsning ställer frågan: Vad är konst? Hur går det till att skapa ett konstverk och hur konstig kan konst vara? Programserien ”Konstkuppen” tar, som namnet antyder, med tittarna till gränslandet där konst skapas.

I sex avsnitt får vi följa sex konstnärer som skapar något oväntat och kanske provocerande och de har bara sex dagar på sig.

Programledare är artisten Lena Philipsson som kanske är något av en högoddsare i sammanhangent.

– Jag har själv inget stort konstintresse, jag är inte samlare eller påläst eller så. Men jag har alltid varit intresserad av färg och form och tycker att det är roligt med bild. Jag är också involverad i koreografin och grafiken när jag sätter upp mina shower.

Lena Philipsson berättar att idén med programmet är att tittarna ska komma nära konstnärerna och ta till sig konsten på ett lättsamt sätt. Det ska vara underhållande och samtidigt lite folkbildande.

– Konstnärerna var verkligen taggade inför programmen, kanske lite stressade eftersom det var nytt för dem att skapa konst i tv. Det blir lite mer verklighet då. Folk kommer att titta. Vad ska de tycka? Blir de provocerade?

Just provokation är ett återkommande tema i serien. Hur uppseendeväckande kommer konstverken att bli? Var går gränsen för det tillåtna? Det handlar ju trots allt om konstkupper som ska skaka om tittarna lite. Eller?

– Programmen är inte så provocerande. Det är inte meningen att de ska gå utanför ramarna. Olsson Wallin låg kanske på gränsen, säger Philipsson.

Ja, att släppa loss Elisabeth Ohlson Wallin i första programmet är väl att be om en provokation? Hennes bilder med queera motiv har skapat hätska debatter och moralpanik runtom hela Europa.

Kuppen mot kyrkan i Skara

I det första programmet kuppar hon in en queer altartavla i Skara domkyrka på ett fiffigt sätt. Först skänkte hon tavlan till kyrkan men kyrkorådet tackade bestämt nej med hänvisning till det explicita hbtq-motivet. Men det fanns ett sätt att kringå förbudet.

När man gifter sig i kyrkan är det tillåtet att ta med rekvisita till cermonin. Så när två män gifte sig i Skara kyrka, med prästen och hbt-aktivisten Lars Gårdfeldt som vigselförrättare, kunde tavlan lugnt rullas in i kyrkan.

Ohlson Wallin konstaterar nöjt att tavlan därmed har blivit historisk, den är nu för alltid inskriven i domkyrkans annaler. Det var också meningen att uppröra, säger Ohlson Wallin, som själv varit aktiv i Skara kyrka som ung.

– De kände sig kränkta av tavlan och tyckte den var barnslig och anarkistisk. ”Skulle detta vara en kupp?”, sade domprosten. De ville inte erkänna att jag gjorde narr av dem.

– Men när jag gick ut ur kyrkan med den vackra vigselförättningen och alla vänner och släktingar närvarande och kastade en och altartavlan var det sista jag såg i den 1000-åriga kyrkan – det var en otrolig känsla, berättar en märkbart rörd Ohlsson Wallin.

Men Ohlson Wallin ser sig inte som en provokatör. Hon vill inte ens kalla sig konstnär.

-Jag vill att folk ska reagera, stanna upp och tänka till när de ser mina bilder. Att det öppnar upp en kommunikation mellan människor, inte tystar den.

Men det finns ett undantag, berättar Ohlsson Wallin. Det var den omdebatterade kungabilden, där hon ville väcka starka reaktioner och provocera.

– Eftersom jag alltid kallas provokatör tänkte jag, okej, då gör jag väl något provokativt.

Konst behöver inte provocera

Även programledaren Lena Philipsson ger sig ut på gränslandet till det kontroversiella när hon frågar sig om vapen kan vara konst.

– I det programmet går jag runt med ett vapen och ställer frågan om man kan göra konst av vapen. Vad står det i så fall för och vilka känslor väcker det?

Ett annat program handlar om grafittikonstnären Carolina Falkholt. Där får även barn vara med och måla sin skola. Men graffiti är väl också kontroversiellt? Är det konst eller klotter och är inte själva grejen att det ska vara olagligt för att vara ”äkta”? Finns det inte en risk att barnen uppmuntras till att tagga och måla ute på stan?

– Det är nog ingen risk. Jag tror inte vi har fostrat värstingar. Men vem vet, om tio år kanske det är tillåtet att måla graffiti ute på stan, säger Philipsson med ett skratt.

Men måste inte konst alltid skaka om åskadaren och utmana våra vardagliga föreställningar? I den frågan är både Lena Phillipsson och Elisabeth Ohlson Wallin överens:

– Konst kan vara vackert i sig utan att provocera, säger Philipsson. Ohlson Wallin håller med:

– Ta Lars Lerins konst, säger hon, den appelerar direkt till känslorna utan att försöka provocera eller vara politisk.

Ohlson Wallin tror att det vara avtrubbande om konstnärer hela tiden försöka väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt.

-Vi lever i ett mediabrus där det finns ett stort tryck att sticka ut och synas. Konsten avspeglar det samhälle vi lever, säger Ohlson Wallin.