Författaren Jamaica Kincaid har ett omtalat trädgårdsintresse, som märks direkt när Kulturnyheterna träffar henne i Bergianska trädgården i Stockholm. I växtriket ser hon återspeglingar av maktrelationer, liknande dem hon skildrar i sina böcker.
– Jag älskar trädgårdar. De intresserar mig ur ett estetiskt, litterärt och politiskt perspektiv. Trädgården är en väldigt politisk plats. Många växter här inne kommer någon annanstans ifrån. I trädgården kan vi förstå hur dominans och klassifikation fungerar, ta till exempel Linnés nomenklatur. Att namnge något är ett effektivt sätt att utöva makt på, säger Jamaica Kincaid.
Tidigt intresserad av botanik
Hon berättar att hon tidigt intresserade sig för botanik i skolan.
– Mina favoritämnen var botanik, geografi och historia. Nu har alla tre på något sätt förenats och blivit ett med hela mitt väsen. Jag undersöker allt: Var kommer det här ifrån? Hur fick det sitt namn?
– Det är naturligt för en person med min historia att göra, att ställa frågor som: Hur kom människor som ser ut som jag från Afrika till Västindien? Hur förändrade vår närvaro topografin i Västindien? En intressant sak är hur väl jag kände till brittiska växter men inte alls plantorna som växte i mitt hemland, säger Jamaica Kincaid och fortsätter:
– Jag söker inte kunskap för att lösa något komplicerat, jag vill förstå varför det är komplicerat.
Söker inte försoning
Jamaica Kincaid föddes 1949 på ön Antigua , som fram till 1981 var en brittisk koloni. 16 år gammal skickades Kincaid till USA för att försörja familjen. I dag är hon professor vid Harvard och har skrivit flera hyllade romaner med självbiografiska drag, bland andra Min mors självbiografi från 1996. Där hon med sitt osentimentala språk rekonstruerar moderns liv i ett Karibien präglat av kolonialismen.
I Mr Potter från 2002 är det i stället faderns liv som pusslas ihop. Taxichauffören Mr Potter som aldrig ville kännas vid sin dotter. Och det är inte heller försoning som Jamaica Kincaid söker när hon skriver.
– Jag vet inte om ni har ordet ‘closure’ på svenska. På engelska betyder det att man försonas i ett vackert ögonblick. Nej, det är inget jag skriver för att uppnå, säger Jamaica Kincaid och skrattar.
