Medieutredningens första delbetänkande är en bred analys av en värld som håller på att falla samman. Det är en mörk och dramatisk bild, som laddar upp för stora förändringar.

Presstödet är snart borta, det låg redan i direktivet till utredningen att man skulle ta detta på allvar och skissa på vad som ska komma efter.

Först i slutbetänkandet i vår ska utredningen presentera sin förslag till nya mediepolitiska verktyg, men redan här avtäcker man tanken på ett ”mediestöd” som ska fördelas mycket bredare än bara till traditionella medieföretag.

Här kan eventuellt såväl föreningsliv som medborgarjournalister och bloggare komma på fråga som stödmottagare – vilket är tankegångar som låter skräckinjagande för hårt pressade tidningsföretag och deras kämpande redaktioner.

Stödet ska fördelas efter kvalitetsbedömning. Exakt hur man ska konstruera ett system där någon form av nämnd delar ut ett substantiellt statligt stöd till en oberoende press baserat på en granskning av innehållet är en mardrömslik uppgift som medieutredningen skjuter framför sig mot slutbetänkandet.

Att det gamla mediepolitiska systemet spelat ut sin roll är uppenbart för de flesta.

Medieutredningen kapar djärvt förtöjningarna till det gamla och trygga. Man ser framför sig ett stort språng.

Den stora utmaningen blir nu att hitta på politiska verktyg som verkligen blir ett stöd till kritisk och oberoende journalistik, fri debatt och ett öppet offentligt samtal – inte till informationsspridning på internet i största allmänhet.

Risken är annars att den journalistiska traditionen, en av 1900-talets stora uppfinningar, går förlorad och ersätts med budskap från intressegrupper av olika slag, stora som små.

Allt det i medierna som är bra, värdefullt och viktigt för demokratin står på spel. Allt det andra verkar må hur bra som helst.