Framgång. Oavsett inom vilket område det handlar om – idrott, politik, affärer eller kultur – så är det stort nog att nå den högsta toppen bara en gång i livet. Ännu mäktigare är det att lyckas ännu en gång. Eller att vara kvar där en lite längre tid.
När jag träffade Martin Sandberg första gången 1993 sjöng han i hårdrockbandet It´s Alive. Denniz Pop hade kontrakterat bandet till sitt nya skivbolag och jag var en av rätt få som gillade det han entusiastiskt spelade upp för mig. Sandberg kallade sig Martin White. Ett år senare hade han med Pop´s hjälp bytt artistnamn och börjat lära sig producera.
Idag är hans framgång som kompositör och producent historiskt unik. Om vi skulle göra en radiokanal med de senaste 20 årens mest spelade sånger skulle det vara sånger av honom som hörts mest.
För hur många av hans kollegor har hit me baby one more time (för att citera refrängen i hans första förstaplats) under lika lång tid? På världens mäktigaste topplista – den amerikanska Billboardlistan – där Martin nått topp 10 hela 56 gånger tävlar han bara om prispallsplatserna med Paul McCartney och John Lennon i låtskriveri (Martin har 21 listettor, McCartney har 32) och George Martin som producent (19-23).
Visst har mer renodlade hitskapare fått Polarpriset tidigare, både Elton John och nämnde McCartney kan räknas till den skaran, men Stikkan Anderssons miljoner har i ännu större grad delats ut till mer komplex populärmusik (Björk, Led Zeppelin och Pink Floyd).
Att Max Martin nu tilldelas priset kan göra något med respekten för en genre som fram till för inte länge sedan nedvärderats och nonchalerats. Det är svårt att säga slit, släng och onehitwonder om två decennier i topp. Till en person som dessutom är mitt uppe i sin karriär (olikt många andra polarpolare vilka slagit ned på takten). Och ännu svårare när man lyssnar på hur just Max Martin skapar musik.
Hans första hit – Backstreet Boys ”As Long As You Love Me” – må ha nynnats ihop på den några hundra meter korta vägen mellan tunnelbanan på Fridhemsplan i Stockholm och den numera legendariska Cheironstudion. Lyssnar man sedan på merparten av Max Martins verk framträder outslitliga melodier (sången är central) som är satta i de avancerade produktioner han år efter år ständigt förnyar och förfinar. Taylor Swift, Katy Perry, Robyn, Adele, The Weeknd och Ariana Grande. Artisterna som fått del av hans sätt att göra musik är många.
Men, bakom all denna framgång som nu polarprisas finns inte bara en bakgrund som valthornsblåsare i barndomens kommunala musikskola och förmåga att både läsa noter och skriva partitur. Det finns också något mer än bara hårdrockens universitet i hur man krokar tag i sin publik med riff och röjarrefräng.
Det pratas ofta och klokt om hur han byggt vidare på sin läromästare Denniz Pop metod att göra musik i stora team och ständigt bjuda in och hjälpa nya talanger framåt (både Laleh och Cardigans-gitarristen Peter Svensson finns i närkretsen).
Men, framgången handlar nog också mycket om vem denne tillbakadragne superproducent är. En vänlig och jordnära person som snabbt både verkar kunna känna av och analysera det som händer i hans omgivning. En som är lätt att tycka om. Direkt. Precis som hans musik.