Det är lätt att följa titelns uppmaning. Om man känner något efter en visning av den här Håkan Hellström-tributen så är det inte sorg.
Man småkluckar istället ut i sommarkvällen, upplyft av en lättviktig men spirituell musikkomedi kombinerad med en klassisk framgångssaga med underdogperspektiv.
Regissörsduon Mårlind & Stein har mutat in sig i den vrå av filmvärlden som kallas ”fantastisk” film. De stod bland annat bakom den innovativa svenska drömanalytiska sci-fi-spänningen ”Storm”, och TV-serien ”De drabbade”, men har också kämpat några år i Hollywood med inte alltid lysande resultat (senast”Underworld: Awakening”).
Men när de jobbar på mammas gata, och får ta ut sina egna svängar, gör de det rejält, och med en stadig portion humor.
”Känn ingen sorg” är knökfull av fyndiga detaljer i dialog, spel och inte minst bild.
Kanske är det trippen till USA som påverkat stiliga tekniska utformningen. Sällan har väl en så timid och sympatisk liten film flexat med så välsnidade kraftfulla digitala muskler.
Den här berättelsen om en ung musikers vandring mot framgång och (krossad) kärlek är tryfferad med små kongeniala effekter som inte alls skryter med sin närvaro, men som tillsammans ger filmen en liten men existensavgörande charmboost. Scenen där huvudpersonens drömmar raseras tillsammans med bron till Hisingen är magiskt maffig.
Jag pratade efter visningen med en betrodd kollega och vän som A, ondgjorde sig över kvinnobilden i filmen och B, på Göteborgs-diton.
På A svarar vi: Jo, det är sant: den är inte av mest nyanserad art, men så är det också en del av en vänligt grabbig värld. ”Känn ingen sorg” är en illustration av Hellströms musikala universum (som jag för övrigt är helt obekant med), och den är vad jag vet inte målad med genuspensel. Det är en ung mans upplevelse av en begränsad verklighet.
Jag utgår från att manusförfattaren Cilla Jackert och regissörsduon är medvetna om att objektet (jo, hon är ett objekt) för huvudpersonens åtrå, Eva, inte målas med hela paletten (scenen med henne i underkläder på sängen, i motljus, är utan tvekan ren grabbkitsch) men att man tillåtit sig den utsvävningen – och också är beredda att ta det mediala smisk som sannolikt lär komma.
Den andra invändningen är på sätt och vis mer intressant, eftersom den inte är lika väntad. Nämnda kollega har bott många år i Göteborg och tycker att hyllningen till staden är påfrestande klyschig.
Även det stämmer. Även det (får man anta) medvetet. Det här rena Göteborgsporren – en dansant och ungdomlig ”Albert & Herbert”, uppdaterad med mycket pop, lite knark och ganska snällt sex.
Det är ”feskekôrka”, Makrillarna och arbetarklassromantik.
Och visst, det är lite fånigt, men till min stora stockholmska förvåning gillar jag det.
”Känn ingen sorg”
Betyg: 4
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
I rollerna: Adam Lundgren, Tomas von Brömssen, Disa Östrand m fl