Att börja skriva boken var inget enkelt beslut.

– Jag var rädd för att återuppväcka den här mentala besattheten på något sätt, säger Karolina Ramqvist.

Redan som liten började hon, liksom bokjaget i Bröd och mjölk, att sammankoppla mat med känslor. Om hennes mamma stekte pannkakor betydde det att hon skulle lämnas ensam hemma, och doften av nybakade kanelbullar var ett tydligt tecken på att hennes mormor och morfar var på besök. Maten blev en konstant i Karolina Ramqvists liv, en trygg punkt som hon längtade efter.

– Jag visste att jag alltid skulle ha ätandet vad som än hände mig, och det uppstår ju då en isolering när man inte behöver förhålla sig till andra människor därför att man har en annan lojalitet. 

Fick hjälp av andra med liknande problem

En förutsättning för att hon skulle kunna skriva boken var att hon sökt sig till andra med liknande problem som hon själv och fått hjälp att bota sin egen ätstörning. Samtalen innebar att Karolina Ramqvist behövde bryta ett mönster som hon upprättat redan i ung ålder.

-Jag vände mig väldigt tidigt till maten på samma sätt som jag senare skulle komma att vända mig till skrivandet. Det gav mig ett sorts skydd från världen. 

I boken skriver Karolina Ramqvist att: “De har sagt att jag måste berätta min historia för att det är det enda sättet att bli fri från det här”.

– Jag tycker att jag är fri och det blev jag nog innan jag skrev den här boken, kanske var det också en förutsättning för att jag skulle kunna skriva den.