Spike Lee gör det delvis i BlacKkKlansman (som i och för sig också är rätt en icke-subtil politisk smocka) och ansluter på så sätt till trenden som främst frontas av nedanstående trojka:

Mest känd är väl tokhyllade Get out (2017), i regi av Jordan Peele (som även producerat BlacKkKlansman) – en genretänjare (splatterdramakomedi) där Chris för första gången ska träffa sin vita flickväns föräldrar på deras gods i den amerikanska södern. De verkar vid en första anblick vara marinerade i mysig tolerans men snart börjar Chris ana rasistugglor i mossen – och sedan brakar det loss.

Nästan lika hajpad är Boots Rileys Sorry to bother you (2018) som handlar om en ung strulputte som tar jobb som telefonförsäljare men aldrig lyckas sälja något eftersom vitt folk slänger på luren när de hör att han är svart. Han använder sig då – för övrigt precis som huvudrollen i BlacKkKlansman – av sin ”vita röst” (en sinnessjukt diskant variant) för att dupera kunderna. Efter det tar karriären fart, pengarna rullar in, det går bra – och sedan går det åt fanders.

(Svensk premiär 2/11).

Och, icke att förglömma: Dear white people (2014). Regissören och manusförfattaren Justin Simiens satir om att ”being a black face in a white space” berättar om Sam White, en ung svart kvinna med socialt patos och mardrömmar om att hon är med i Familjen Cosby. Hon leder studentradion där hon bland annat kungör: ”Kära vita människor, antalet svarta människor man måste känna för att man inte ska framstå som rasist, har idag gått upp från ett till två. Och nej, då räknas inte din langare Tyrone…”