Ingela Lind var en fixstjärna på konsthimlen: en konstkritiker som kunde entusiasmera och samtidigt ge pedagogiska ingångar till konsten, såväl som skribent som programledare för Bildjournalen på 1990-talet, med omsorg om orden och ett smittande skratt som gick genom rutan. Ett energiknippe med starkt driv, som genom decennier alltid har funnits med sin omfattande utblick, genom otaliga resor till viktiga konstutställningar i världen och inre resor på djupet genom konsthistorien.
Blev aldrig högtravande
Ingela Lind hade förmåga att ta tittare och läsare vid handen och dela med sig av sin djupa och breda kunskap; om samtidskonsten, modernismen och alla andra -ismer som konstvetenskapen är full av. Även om Ingela Lind var en lärd intellektuell i bästa mening blev hon aldrig högtravande, utan bar kunskapen och förmedlade den med lätt hand till publiken.
Det var därför helt logiskt att hon även behövde sträcka ut i längre essäer, och hennes intresse var särskilt starkt för Virginia Woolf och Bloomsburygruppen; en samling författare, konstnärer, historiker och kulturpersonligheter verksamma i Storbritannien runt sekelskiftet 1900, och som Ingela Lind behandlade i två böcker: Ta sig frihet. Bloomsbury, Indien och konsten att leva (2018) och Leka med modernismen (2008).
Hon hyllade fantasin
Under sommaren 2018 curerade Ingela Lind en stor utställning om Bloomsbury-gruppen på konsthallen Artipelag utanför Stockholm. Tack vare mångåriga efterforskningar lyckades hon låna in mängder av gruppens produktion till utställningen: bildkonst, möbler, konsthantverk och unika förstaupplagor av böcker – till och med Virginia Woolfs läsglasögon, vilket Ingela var särskilt glad och stolt över.
I litteraturprogrammet Babel berättade hon 2018 om sin favoritroman av Woolf, Mot fyren (1927). I romanen firar en stor familj med gäster semester i sitt sommarhus, och samtalen surrar i vardagsliv, under middagar och utflykter. Den allvetande berättarens psykologiska inblick i personernas inre tankar och känslor – högt och lågt om vartannat – fascinerade Ingela Lind, liksom den förföriskt lätta tonen som egentligen bär stor själslig kunskap.
Det är lätt att förstå varför denna bok tilltalade Ingela, eftersom hon själv verkade i samma anda: hyllade fantasin, känslan, skapandet och skönheten – men samtidigt var klar över att även mörka stråk ryms i människans psyke. Det finns viktiga saker att lära av Bloomsburygruppens prövande, lyssnande hållning; aktuell och akut nödvändig idag som motvikt till det hårda samtalsklimatet i sociala medier, menade Ingela.
Träffade Joseph Beuys
När Ingela Lind i programserien och boken Moderna SVT – Central konst (2002) blev ombedd att tala om ett favoritkonstverk ur Moderna Museets samlingar, valde hon ett verk av den tyske konstnären Joseph Beuys: Hargrav V (Alperna) från 1965. Ett så kallat assemblage bestående av vad som ser ut som blandat skräp i en låda.
Men Ingela kunde givetvis sätta lådan i sitt civilisationskritiska sammanhang, liksom upphovsmannen, ”en klassiskt konstig konstnär” som hon kallade Beuys: stridspilot under andra världskriget som blev nedskjuten och överlevde skadorna från kraschen tack vare att tatariska nomader packade in honom i djurfett och filtar.
Ingela träffade Beuys 1971 då han som professor på konstakademien i Düsseldorf skapat kaos genom att släppa in ett obegränsat antal elever på skolan enligt sin devis ”varje människa är en konstnär.” Ingela mindes starkt den schamanliknande Beuys doft av fett – han använde ofta ister och filtar i sin konst, sannolikt en referens till huskuren som räddade hans liv. ”Jag är en luktare, och Beuys hade en egendomlig, stark fettlukt”, sa Ingela förtjust skrattande över minnet, och förklarade hur de äckliga materialen i Beuys konst kan tolkas som en helande och utdrivande kraft.
Sådan var Ingela Linds stora konst som kritiker, författare och curator: att alltid hitta det personliga, jordnära och passionerat sinnliga och veckla ut en rik historia med många tolkningsmöjligheter, som hos tittare och läsare skapade intresse av att få veta mer.