Om du tittar in i en spegel, tror du kanske att det är dig själv du ser. Men det är det inte.
Den här utställningen börjar med att konstatera just det: att det enda vi kan få syn på är en liten udda skärva av oss själva. Och vi behöver verktyg, som en spegel eller en berättelse, för att börja tänka på vilka vi är. Om vi vinklar spegeln på snedden lite grann blir bilden ännu mer av en överraskning.
Laurie Andersons utställning är uppbyggd som en svart virvel. Fyra gallerier leder runt och in i ett centralt rum, en huvudscen. Och utställningen blandar videoverk med foton, texter och virtual reality i en drömsk ström.
Hon plockar ofta in delar från klassiska kulturhistoriska verk, av Ingmar Bergman, Dostojevskij eller Bob Dylan i sitt eget konstnärliga bygge. Och hon saxar bitar ur verkligheten nästan som en journalist. Ibland bokstavligen när tidningar blir material till skulpturer.
Men istället för att berätta hur något är, eller borde vara, skildrar hon hur en händelse som terrorattackerna 11 september landar i henne, eller i en människa som hon vill lyfta upp. Hon använder konsekvent jaget, subjektet, som ett konstnärligt material och låter en text hända i kroppen. Laurie Anderson gör poesi som pågår, både som ljud, rörelse, bild och språk. Och hon kombinerar saker som inte verkar höra ihop. Hon bygger nya musikinstrument, där hon blandar digital teknik med analoga föremål och hon skapar djur som talar, animatronics.
Det är mäktigt att Moderna Museet visar en konstnär som är så tydligt förankrad i scenkonsten. Även om Laurie Anderson själv inte kommer vara där varje dag, så har hon regisserat rummet att agera med publiken. Utställningen påminner mig om friheten som finns inom mig. Och den påminner om det som all scenkonst påpekar, nämligen att jag både är, och inte är, den jag verkar vara.
För konsten är en spiralrutschkana inåt, som inte har något slut. Laurie Anderson visar att om du vågar åka, finns det oändligt mycket att upptäcka.