Peter Adolf Hall, eller Pierre Adolphe som han kallades på franska, måste ha varit något av ett socialt geni. Efter att ha studerat i Stockholm och Tyskland landar han i Paris där han gör kometkarriär. Snart får han i uppdrag att måla medlemmar ur kungafamiljen.

Porträttminiatyrer målades ofta för att bäras nära kroppen. Vissa är så små att de fick plats på en ring. Ofta gjordes de som gåvor, som bevis på viktiga relationer eller som tecken på närhet till inflytelserika personer.

Miniatyrporträtten var ett sätt att överbrygga stora avstånd. Idag kan vi se våra vänner och bekanta inom mobiltelefonens små ramar, vi ser hur barn växer och vuxna åldras. Men miniatyrporträtten åldras inte, och de avmålade personerna framträder på det sätt som klär dem allra bäst. Vissa charmerar med ett leende, andra håller viktiga brev i handen. Peter Adolf Halls måleri är både levande och drömskt, och modellerna verkar vara tillfreds. Kanske njöt de av tanken på att hamna på bilder som skulle bevaras för framtiden. Smile!

Nationalmuseum har världens största samling miniatyrer men här visas ett litet urval i en ganska enkel hängning. Man kan inte komma så nära verken och man ser dem nästan lättast i en digital skärm där man kan zooma in. Men att följa ett miniatyrporträtt är att se hur historien hänger ihop. Vem som var släkt med vem, och hur ett litet porträtt har rest tvärsigenom revolutioner i olika länder via konsthandlare, maniska samlare och fram till våra dagar.

Kanske är det ett mysterium att Peter Adolf Hall kom till Paris och gjorde sådan braksuccé med sin skicklighet. Kanske kommer vi en dag få veta om han hade någon hittills okänd lärare eller om han på egen hand revolutionerade miniatyrmåleriet. Men det riktigt märkvärdiga är att stå ansikte mot ansikte med en liten miniatyrmänniska, som en liten, liten docka, som tittar tillbaka ut ur målningen och hoppfullt undrar: vad är det nu för tid jag hamnat i?