Soundgarden var grungens ekvilibrister och Chris Cornell hade hela grungens bästa, mest omfångsrika pipa. De skrev tunga låtar med popkänsla, men hade också ofta riff och melodier som var aningen aviga.
För varje lättsmält ” Black Hole Sun” pärla fanns en motsträvig ”Jesus Christ Pose” som krävde något av lyssnaren. När Cornell bröt med Soundgarden och blev solo släppte han det tunga och blev popartist med tillhörande stråkar, på gott och ont.
Läs mer: Rockstjärnan Chris Cornell är död
Jag träffade honom som hastigast en dag i mars för exakt 25 år sedan, när bandet hade släppt skivan Badmotorfinger och skulle spela i Stockholm på ett ställe som hette Domino som låg vid Hornstull. Jag hade haft ett program i radions P3 som i några år hade skildrat den framväxande nya metal- och grungevågen och naturligtvis spelat massor av Soundgarden.
Jag minns verkligen inte mycket av mötet förutom att bandet av någon anledning bodde på ett hotell i Nacka, inte i centrala Stockholm. Det var inte ens i centrala Nacka utan i närheten av det som då betraktades som Stockholms slumområde Sickla. Men det var ju väldigt grunge.
Eftersom det var ont om tid delades bandet upp i två delar och så skulle vi journalister lotta om vilka som skulle träffa vilka och jag fick träffa trummisen och gitarristen. Inte basisten, inte sångaren.
Men jag fångade Chris Cornell i korridoren och gömt någonstans djupt inom mig minns jag att jag fick ur mig några pinsamt beundrande kommentarer som inte ens var frågor. Ibland är det svårt att få till det när man träffar någon så uppenbart begåvad. Det känns tungt idag.