Första gången jag träffade Umberto Eco var på en mottagning i Bologna 1985. Han stod i ett hörn med ett hov av beundrare omkring sig, en kraftfull man med svart hår, stort skägg och yviga gester.
Fem år tidigare hade han gett ut Rosens namn som gjorde honom både världsberömd och stormrik, men han var redan ett internationellt namn i den akademiska världen.
En vulkan
Umberto Eco beskrevs ofta som en vulkan. Han liksom svämmade över av kunskap, bildning, nyfikenhet, temperament, vitalitet och humor. Jag drömde om att få intervjua honom, men vågade mig inte fram den där gången i Bologna. Tillfället kom 2011, när hans näst sista roman, Kyrkogården i Prag, kom ut på svenska.
”Jag ska meddela Il Professore att ni har kommit”, sade portvakten i det eleganta huset vid Piazza Castello i Milano. Det kändes högtidligt och lite skrämmande att få träffa en levande legend.
Halva lägenheten upptogs av böcker, på en yta som ungefär motsvarar ett bibliotek i en medelstor svensk stad. Eco började samla på antika och framförallt ovanliga litterära verk efter Rosens namn. Han slukade texter som en uthungrad gourmand går lös på ett välfyllt skafferi. Dessutom verkade han komma ihåg vartenda ord han läste. Eco tillhörde ett utdöende släkte som var övertygat om att en bred, klassisk bildning är en skatt att värna om. Han skrev debattartiklar till förmån för Italiens gammaldags gymnasium, där latin och grekiska fortfarande är det finaste man kan studera.
För Eco var Silvio Berlusconi och den så kallade berlusconismen obehagliga exempel på hur lätt det är att manipulera okunniga människor. ”När jag säger att jag tror att italienarna behöver en djuplodande omskolning, menar jag inte en stalinistisk hjärntvätt som Berlusconis hejdukar omedelbart anklagade mig för. Jag menar just att gå i skolan, studera Vergilius, bilda sig”, sade han bland annat i intervjun.
Satir om Berlusconi-medierna
Ecos sista roman, Upplaga noll, är en satir om medierna i Berlusconis anda. Framförallt inriktade han sig på hur man kan ödelägga en motståndares anseende med mer eller mindre sanningsenliga avslöjanden om hens privatliv. Boken utspelar sig i Milano, Ecos hemstad.
Det blev en intervju till när Upplaga Noll kom ut och, ganska överraskande, en kort promenad på staden. Han höll mig under armen och småpratade vänligt, trots att han hade blivit irriterad på mig tidigare. Jag hade frågat honom om hans favoritställen i Milano. Han verkade tycka att man inte ska slösa bort sin tid i sällskap med en stor intellektuell med sådant trams.
Därmed inte sagt att han saknade humor, tvärtom. När jag sade att han med Rosens namn gav startskottet till den genre som har gjort Dan Brown till en av världens mest kända författare, svarade han:
”Uppfann Dan Brown”
”Dan Brown har ingenting med ”Rosens namn” att göra. Han är som en figur i ”Foucaults pendel”, en sådan där som besöker ockulta bokhandlar, läser en massa dumheter och tror att det är sant. När jag träffade honom sade jag: Det är jag som har uppfunnit er!”
Det skulle ha varit värt mycket att se Dan Browns min. Insåg han att det låg någonting i det, att intellektuella som Umberto Eco påverkar kulturlivet på ett djupare, långsiktigare plan?
Hatten flög av Il Professore precis innan vi skildes åt utanför huset där han bodde. Det var en kall men solig vårdag för ganska exakt ett år sedan. Jag hade hört att han var sjuk. Men det märktes över huvud taget inte då, att vulkanen höll på att slockna.