Ika Johannesson, programledare:

När Twin Peaks visades i svensk tv hösten 1990 gick jag i andra ring på gymnasiet och blev alltid omedelbart skeptisk så fort det dök upp kulturfenomen som alla förbehållslöst älskade. Jag såg till exempel Dirty Dancing tio år efter alla andra, struntade helt i Jurassic Park och Titanic tog jag mig an först på 2010-talet. Så när alla började tjata om Twin Peaks bestämde jag mig helt enkelt med en tonårings enfald för att hata serien. Jag smygtittade en kväll, såg en vit häst i ett vardagsrum och raljerade högljutt om detta hela nästa dag.

Sommaren 1992 hade jag precis tagit studenten, blivit tillknycklad av livet och kärleken på ett sätt som bara tonåringar kan och sommarjobbade i kassan på livsmedelsbutiken Billhälls i Sisjön utanför Göteborg. Jag var olyckligt förälskad i min första pojkvän Dajmen som hade lämnat mig, men som jag ständigt förnedrade mig inför. Jag saknade riktning. Någon kanal, oklart vilken, sände Twin Peaks två gånger i veckan under hela sommaren. Tisdagar och torsdagar som jag minns det och det blev en ritual för mig och min kompis Petra. Vi ägnade kvällarna åt att åka runt på hennes knallert i vår förort, ledsna och romantiska, och kunde RELATERA till allt som hände i serien. Solnedgångar över cykelbanan vid havet, diskussioner om vad allt egentligen BETYDER, kärleken till Audrey Horne. Jag minns det som en oerhört jobbig men ändå magisk sommar.

Läs mer: Nya Twin Peaks – om möjligt ännu mer vrickad

Per Sinding-Larsen, musikkritiker:

Twin Peaks lärde mig att titta på teve med tre ögon. Det var första gången jag såg något på burken som också  talade till mitt undermedvetna. Jag drömde om Laura, gott kaffe och, inte minst, Bob i månader... Twin Peaks bevisade också hur viktig välvald musik är för en historia. David Lynch är en mästare på att hitta rätt toner för att få sina äventyr att växa. Från valet av Roy Orbinson i ”Blue Velvet” till Powermad i ”Wild at Heart” (min favoritfilm), Rammstein och David Bowie i ”Lost Highway” och, förstås, Angelo Baldamenti och Julee Cruise, i ”Twin Peaks”.

Hannes Fossbo, programledare:

Min fru introducerade mig för Twin Peaks när jag var kanske, 25.

Jag hade inte sett det, men mindes att mamma och pappa såg det på 90-talet, och var helt betagna. Men så 15 år senare visade Zita hela den första säsongen på en natt. Åtta timmar! Helt fantastiskt förstås att få se det på bio. Jag är ingen nörd, men jag har sett alla avsnitt två gånger, och besökt inspelningsplatserna i Washington. Och bott på The Great Northern. Ätit hamburgare på The Double R (jag gillar inte körsbärspaj) och besökt Ronettes bro. Så jag är ett fan. Men inget i jämförelse med min fru. Hon såg Twin Peaks på tv med sin briljanta men galna pappa 1991. Hon var sex år och blev både livrädd och ett evigt Lynch-fan. Hennes lillasyster, tre år gammal då, stod bakom soffan och såg allting i hemlighet. Hon blev dock ärrad för livet och kan i dag bara se Kevin Costner-filmer.

Anders Blåder, redaktör:

Jag hade precis börjat högstadiet och den hösten delades skolan in i grupper av de som fått se (och vågat titta) och de som hade föräldrar som förbjöd dem att titta på den nya tv-serien Twin Peaks. Så i de slitna uppehållsrummen och rökrutan (jo det fanns en sådan även för eleverna) försökte gäng med fjuniga och finniga kids hjälpa varandra att förstå vad vi hade sett kvällen innan. Jag tror vi lyckades så där bra med den saken. Men någon som dröjde sig kvar i åratal efteråt var Bob, som vägrade att lämna våra tonårsrum när det blev mörkt utanför fönstren.

Läs mer: 100 år gammalt mordfall bakom kultserien

Ira Mallik, redaktör:

18 november 1990 började det, min syster och hennes kille kom skyndande, för antingen startade tittning på klockslag eller så var tillfället förbi. Vi sjönk ner i den bruna manchestersoffan som ingick i den andrahandstrean (med kakelugnar och heltäckningsmatta till priset av 2900 kr/månaden) som jag delade med dåvarande sambon. Och så såg vi, med ofta kluvna och förvirrade känslor, den tv-serie som inte liknade något annat vi tidigare sett – Twin Peaks.

Så här i efterhand kan jag säga att vi inte helt fattade David Lynchs genrespexande universum. Postmodernism var en diffus nymodighet även på universitet. Vi blev upprörda när intrigen tog för absurda vändningar, när pappa Palmer med golfklubban i hand bröt sönder deckarberättelsens logik, och samtidigt kunde vi inte sluta titta. Det var inte likt något vi sett, det var lika fantastiskt som förvirrande.

Det är ingen slump att det är från den bruna tv-soffan jag har så starka minnen den här vintern. Knappt två månader efter Twin Peakspremiären i SVT satt vi klistrade framför bilder på Gulfkriget, och den amerikanska Operation Desert Storm. CNN rapporterade direkt på plats, det var rökmoln från brinnande oljekällor och målsökande ”smarta” bomber. Det direktsända kriget visades på ett sätt vi inte heller sett tidigare.

Ju mer vi såg, ju starkare blev känslan av att sanningen silade som sand mellan fingrarna. Precis på samma sätt som i Twin Peaks.

Då förstod jag bara att det var något unikt i det vi bevittnade, men inte den exakta betydelsen av det. Idag är allt det där vardagsmat: snabba nyheter, fake news, mediedebatt och tv-serien som samtidens mest finstämda barometer.

Rebecca Haimi, webbredaktör:

Jag var ett spädbarn 1990. Därmed blev min första kontakt med Twin Peaks musiken. Den tonsatte avslappningsövningar i slutet av idrottslektioner på lågstadiet. ”Tänk er att ni ligger på en strand…” Det lät sorgesamt vackert, som ”Skymningssagor” i Bolibompa – och spännande, som introt till ”Rederiet” (där upphörde mina referensramar).

Lagom till att jag blev en tänkande person var både postmodernism och avslappningsövningar uttjatat. Twin Peaks är 70- och 80-talisternas serie, har jag tänkt genom livet, men gav så slutligen alltihop en chans. Det hände i vintras på Melodifestivalturné. Jag strömmade lågupplösta avsnitt för att kunna somna på Europavägshotell i till exempel Växjö. Det passade utmärkt. Nu är jag konvertit.

Arash Mokhtari, reporter:

Ny i det nya landet minns jag hur jag satt framför den där tv-serien, den som jag aldrig förstod mig på, men som både skrämde och fascinerade mig. Var det brist på annat på svensk tv som gjorde att jag utsatte mig för den obehagliga korta mannen som talade baklänges i rummet med de röda draperierna? Eller den obehagliga jätten? Eller seriens allmänt obehagliga stämning?

Jag minns inte om jag verkligen såg alla avsnitt, troligtvis inte, men efter att i dag ha tittat tillbaka på klipp från serien förstår jag inte riktigt hur mina föräldrar lät den då åttaårige Arash titta. 

Ny i det nya landet trodde jag att jag inte förstod något av serien på grund av att jag var ny. Det var långt senare som jag insåg att det nog var ingen som fattade.