Ett kommersiellt självmord. Det har varit ledorden för det nya albumet, enligt Eva Dahlgren själv. Och den uppgiften har hon sannerligen rott i land. Det finns inte en enda radiohit på hela skivan.

Det säger förstås ingenting om låtarnas kvalitet. Några av musikhistoriens bästa album är just sådana album. Tänk Silent Shout av The Knife,  till exempel.

Men modig – det är den egentligen inte heller, Evalution. Inte kaxig, inte nyskapande. Bortsett från titeln då – en medveten provokation förstås. Den är så dum att den blir bra. Evalution – ingen pappaskämtande göteborgare hade kunnat komma på något cringe:igare.

Men så är det också ett album om att åldras, åtminstone delvis. Taxi handlar om att resa genom livet, snegla i backspegeln men också blicka framåt. En liten sång om flykt är en hyllning till allt som inte blev, att ha vågat drömma fast alla drömmarna kanske inte slog in. Hon sjunger den långsamt, tillbakalutad och värdig som en gammaldags chansonnier. Be för mig/Vendelsö handlar om slumpen och om livets orättvisor. Här finns rader som i en helt annan musikalisk kontext hade kunnat levereras av unga rappare som Z.E eller Greekazo: “På min förortsgata, en red stormen, en drogs med, be för mig”.

Det är vackert, förstås. Det finns ingenting som Eva Dahlgren gjort som inte är vackert. Men när man vet vilka toppar hon kan komma upp i – låtar som får själen att svettas av skönhet – är det svårt att nöja sig med semidjupa, vardagsfilosofiska, melodisvaga låtar, där musiken ofta låter mer som komp till texten, än som musik i egen rätt.

Undantaget är Fåglarna, och i viss mån För dom andra. De mörka syntarna, technodunket och ekot förstärker mystiken som alltid varit en del av Eva Dahlgrens artistpersona. Det eftertänksamma vemodet, hennes skönt svåråtkomliga pondus som går så väl ihop med den hesa, luftiga rösten. Längre in i mörkret med dig Dahlgren, kan jag inte låta bli att tänka. Det vore en Evalution jag gärna skulle följa.