Varje år vid den här tiden listas på kultursidor och i tv-bilagor de bästa julfilmerna. Titlar som brukar nämnas är Fanny och Alexander, Die hard, Ett päron till farsa firar jul, Livet är underbart, Ensam hemma 1 och Ensam hemma 2, Ombytta roller och Bad Santa. För att inte tala om Snobbenklassikern A Charlie Brown Christmas (som för övrigt har ett fullständigt underbart vackert och lågmält soundtrack, perfekt att knäcka nötter till).

En julfilm om dagen i december

Det finns således minst lika många sevärda julfilmer som det finns sillsorter på svenskarnas julbord, och ovan nämnda titlar tillsammans med dem i faktarutan nedan räcker till en julfilm om dagen i december månad, ända fram till dan före dan.

Men nog om dem, nu ska vi fokusera på julfilmernas kronjuvel.

Sällskapsresan bästa julfilmen

För filmen bakom lucka 24 är, om du frågar mig, Lasse Åbergs klassiker Sällskapsresan från 1980. Och publiksiffrorna är på min sida. Över två miljoner svenskar såg filmen på bio när den kom. Det gör den till den mest sedda svenska biofilmen någonsin.

Vad är det då som gör Sällskapsresan så bra? Varför älskar vi att se Sven Melanders och Weiron Holmbergs fyllskallar ha skojigt åt familjen Storchs efternamn (och på Arlanda ropa Magnus Uggla, Karin Falck, och Lennart Swahn!), se när Stig Helmer försöker fylla på juice i flygplanstaket, eller skratta högt när Kim Anderzon ropar åt Majsan att ”ta med dig giraffen nu, så går vi på tonga-tonga!”.

Svaret är att Lasse Åberg hittade perfekt balans mellan frisk fars och en egentligen ganska sorglig historia om den ensamme Stig-Helmers längtan efter gemenskap, kärlek och vänner.

Ömmar för larvig svenskhet

Lägg till det filmens perfekt utmejslade stereotypa birollsfigurer. Tillsammans lyckas de med konststycket att gestalta svenskhet när den är som allra larvigast, men på ett så kärleksfullt sätt att man inte kan annat än att ömma för den.

För trots stolligheter som svenskt kaffe på hotellet, grisiga grisfester, smugglande av strårom på vinpava och spanska åsnor med kurbitsmotiv, så får Lasse Åberg publiken att känna, inte bara med antihjälten Stig-Helmer, utan med nästan alla filmens rollfigurer.

”Bättre på Francos tid”

Undantaget förstås skurkarna Gösta och Levander. Men vi är dem ändå tacksamma för magnifikt levererade repliker som ”Jag kan flyga, jag är inte rädd”, och ”Ska du ta och kila upp på rummet och hämta mina röka”.

Oförglömlig är också dialogen på golfbanan om att spanjorerna fått sina demokratiska rättigheter lite för fort och att ”det var bättre på Francos tid”.

Inspirerad av Tati

Lasse Åberg inspirerades av den franske mästaren Jacques Tati, och det finns ett släktskap mellan Tatis Monsieur Hulot och Åbergs Stig-Helmer. Scenen när den senares resväska byts ut mot en kopplad hund i en snurrdörr på flygplatsen är genial i all sin enkelhet. Och det är minst lika skojigt när chartergänget i Sällskapsresan i samlad trupp förflyttar sig mellan bagagebanden, som när feriefirarna i Semestersabotören byter perrong i inledningen av Tatis mästerverk från 1953.

Jag kan fortsätta med lovord ända till påsk. Bengt Palmers musik är briljant, liksom Gösta Ekmans miniroll som hotellstäderska i filmens slut. Ted Åströms shorts är lika perfekt korta som hans hälsningsfras ”Heppåre!” och scenen när Jon Skolmens Ole dansar hittepåsamba på grisfesten är så drömsk och full av livsglädje att man redan börjar längta till nästa jul. Nog sagt. Efter Kalle Anka och Karl-Bertil är det helt enkelt dags för Stig-Helmer.

Vad man ska se på juldagen? Sällskapsresan 2 Snowroller förstås.