Jag minns det inte längre, men har upprepade gånger fått det berättat det för mig i samband med att Michael Nyqvist syntes i allt fler och större roller.
Som ung tänkte jag, utan att ha träffat honom annat än på tv, bio och teatern, att Micke, honom känner jag ändå. Jag väckte ju honom när jag var liten.
Men Nyqvist hade också ett skådespelarregister som gjorde det lätt för en att känna så. Vissa skådespelare kan skickligt, nästan hur kända de än är, dölja sitt offentliga jag och bli ett med sina rollfigurer. Men Michael Nyqvist behövde inte dölja sig själv. Han var kvar, men försvann ändå helt upp i sina roller.
Och trots att han spelat trasig knarkare i Noréns ”Personkrets 3:1”, hustrumisshandlare i både ”Hem ljuva hem” och ”Tillsammans” och Hollywoodskurk mot Tom Cruise i ”Mission Impossible”-sviten så är det första jag tänker på när jag tänker på Michael Nyqvist att han som skådis alltid framstått som så sympatisk.
Med sin patenterat flackande och ryckiga blick har han ändå alltid gett ett fullständigt innerligt intryck. Inte sällan lika vilt och energiskt som skört och älskvärt.
Som till exempel den tafatta men charmerande bonden Benny i ”Grabben i graven bredvid”, som den teaterspelande fängelsekunden ”Diego” i ”Vägen ut”, som den upprörda restaurangägaren i ”Tic tac” eller som Mikael Blomkvist i ”Millenium”-serien. Listan kan göras hur lång som helst. Och på slutet kan flera internationella roller läggas till den.
Vi var grannar på Södermalm i Stockholm de senaste åren. Det var där jag bodde när jag var liten också.
Första gången vi sprang på varandra sa jag ”hej, minns du mig, jag väckte dig när jag var liten, det är snart 30 år sen”. Han svarade: ”jadå, men det var fan vad lik du är din farsa, jag trodde det var han som kom först”. Vi småpratade lite innan vi skildes åt. Sen ropade han så det ekade i kvarteret. ”Hälsa morsan!”
Han ropade likadant varje gång vi råkade på varandra sen. Först lite prat om jobbet, om hur spännande det var med ett nytt kliv i karriären. Sen småprat om det ena och det andra. Familjebestyr och vardagliga ting. Alltid med samma vänligt nyfikna blick. Den var Michael Nyqvists signum, inte bara som skådespelare utan som människa.
Lika innerlig utanför mataffären på Folkungagatan som på teaterscenen och filmduken. Och, är jag säker på, som när jag väckte honom när jag var liten.