Betyg: 3 av 5
Regi: Chris Renaud, Kyle Balda
I rollerna (svenska röster): Sarah Dawn Finer, Andreas Nilsson och Bengt Järnblad
Barnboken ”Lorax” kom 1971, men författaren Theodor Seuss Geisel, känd som Dr Seuss, kunde förutspå framtidens klimatproblem redan då.
Filmen (som bygger på förlagan) utspelar sig i en nära framtid där människorna bor i högteknologiska megastäder avskärmade från naturen, vars skog skövlats bort av giriga fatcats. Medborgarna i staden har plastträd och köper syre på flaska (det är med andra ord ungefär som i cyberpunkserien ”Judge Dredd”, fast utan polisstaten och animerat i grälla färger).
12-årige Ted märker att tjejen som han vill imponera på saknar naturen. Hon ”skulle gifta sig direkt” med den pojke som kan ordna fram ett riktigt träd. Ted måste således lista ut ett sätt att rädda världen. hans mormor tipsar om enstöringen ”Once-ler” som bor i utanför stan.
Once-ler ger Ted en historielektion från sin ungdom och när han träffade trädens beskyddare ”Lorax”. En liten gul filur med tjock mustasch. Sammanfattningsvis kan vi säga att Once-Ler blev girig och förvandlade skogen till ett kalhygge, och Lorax inte lyckades göra något åt det, trots sina påstådda superkrafter.
Trots det harmlösa budskapet är ”Lorax” ytterligare en av årets barnfilmer som anklagas för vänstervriden propaganda av den Amerikanska högerkanalen Fox News (den förra var ”Mupparna”).
Enligt Lou Dobbs på Fox Business uppfostrar Lorax en hel generation till ”Occu-toddlers” (occupy wallstreet-parvlar). Barns hjärnor anses för känsliga för att indokrineras med att dela med sig.
Om Fox ville kritisera borde de frågat varför filmens huvudperson har en så liten betydelse för handlingen. Men i genren samhällsmedveten animation klarar sig Lorax rätt snyggt (Pixars ”Wall-E” är förstås överlägsen och gör de flesta andra filmer i genren onödiga).
Det är (rätt) roligt och (oftast) inte för gulligt. Även om sensmoralen är lite väl lätttuggad: skärp er och sluta förstöra naturen. Nu sjunger vi så blir allting bra!
Kristoffer Viita