Folk brukar antingen hata eller älska Gaspar Noés filmer. Själv hör jag till den senare kategorin och verkar tyvärr vara del av en krympande skara lojala fans.

Noés ”porrfilm i 3D” har föregåtts av ryktet som skandalfilm sedan premiären i Cannes förra året. Den hånades av kritikerna och upprörde Frankrikes konservativa censurlobby, som lyckats driva igenom en 18-årsgräns för filmen, varefter liknande regleringar följde för äldre filmer som ”Baise Moi”, ”50 Shades of Grey” samt Lars von Triers ”Nymphomaniac” och ”Antichrist”.

Ironin verkar på flera nivåer. Att de mjuka sexscenerna ”Love” hamnat i centrum för en kontrovers flera år efter Noés 15-minuters utdragna våldtäktscen i ”Irreversible” (2002) eller den nära på tio minuter långa DMT-trippen i ”Enter the void” (2009) måste ses som tecken på en nypuritansk trend.

”Jag förstår inte varför en penis är mer chockerande än en pistol på film” har argentinaren själv undrat i intervjuer i efterhand.

Det är intressant att sex på film fortfarande kan uppröra (#porrfritt) i en tid när valfri våldsporr finns ett par klick bort på våra smartphones. Särskilt som sexscenerna i ”Love” är filmens vackraste. Noé har lyckats med sin ambition att skapa en erotisk motvikt till mainstreamporrens falloscentriska gangbangs, utan att de blir duktigt osexiga.

Enda minus är att liggandet pågår i evigheter, men det finns förstås en berättarteknisk poäng som Noé, med hjälp av sin begåvade fotograf Benoît Debie (som även fotat ”Spring Breakers”) vill göra genom att fokusera på njutningen och intimiteten. Och det tar lite tid. Om det är uttråkande beror kanske på vilket humör man är på eller och om man ser filmen på bio eller inte.

”Love” är en kärlekshistoria mellan Murphy (Karl Glusman), en amerikansk filmstudent i Paris, hans flickvän Elektra (Ayomi Myock) och deras tonåriga granne Omi (Klara Kristin), som en dag blir hembjuden på en ménage à trois.

Ett beslut som leder till svartsjukedrama, ett oönskat faderskap och att Elektra spårlöst försvinner ned i ett svart hål av depression och droger.

Sin vana trogen pendlar Noé i tid. ”Love” börjar när Murphy lommar genom sin lägenhet, bitter över en gråtande unge, gnällande flickvän och begynnande bukfetma. Någonting har gått åt helvete. Sedan träffar vi honom som yngre, lyckligare och en större narcissist. Murphy vill ta över världen, göra film om ”blod, tårar och sperma”.

Ett porträtt av regissören som ung? Kanske identifierar sig Noé också med Murphys son, det oönskade barnet som döps till Gaspar? Eller är det den sliskige galleristen ”Noé” (spelad av Noé själv) som varit tillsammans med Murphys flickvän? Kanske alla tre.

Det är uppenbart att ”Love” är en personlig film. Den omtalade scenen där en penis (regissörens egen) kommer publiken i ansiktet är största kvittot på det, men ”Love” innehåller inga av de våldselement som Noé gjort sig känd för. Den har heller inte galna kameraåkningar över Tokyos skumkvarter som ”Enter the Void” men Noé gör Paris sexklubbar och regniga gator till delar av sitt egna perversa universum.

Filmens foto går i rött och konturerna är suddiga. Musiken är också perfekt utvald. Bara att han ljudlagt en pulserande orgie med titelspåret från ”Attack mot polisstation 13” förtjänar en extra betygsplutt. Med det inte sagt att det saknas aggressivitet. Särskilt från Murphy som flera gångar flippar ut och kallar sin flickvän Elektra för vidriga saker.

Som karaktär är Murphy nästan radikalt osoft. Det är en utmaning att försöka älska honom men när han bryter ihop gråtande tillsammans med sin son i ett badkar är det omöjligt att åtminstone inte tycka synd om honom.

Det är roligt att ”Love” har svensk premiär kring Alla hjärtans dag, som ett slags fuck you-finger till den förljugna högtiden. Men också för att den kommer i en era av TV-seriehype, där berättande är lika med timmar av investerad tid i prat, prat och prat. Noés filmer vill berätta mer med kropp än med ord, och även om det inte alltid funkar exploderar hans filmer alltid i nuet. Eller som i det här fallet, ejakulerar.