Macbeth dödar kungen efter slug planering av Lady Macbeth. Väl på tronen blir han galen. Det är den absolut kortaste sammanfattningen jag kan uppbåda av Shakespeares tragedi om den skotske, psykiskt sjuke och mordiske kungen. Ett par häxor på en hed spelar också in i händelseförloppet, det bör sägas.

Det är en historia omhur ondska fortplantar sig, och om skuld. Ämnen som föga förvånande intresserarden australiensiske regissören Justin Kurzel som slog igenom internationelltmed Snowtown (2011), en tragisk thriller om Australiens värsta seriemördare. Nuhar Kurzel lämnat det nutida mörkret på hemmaplan och istället letat upp entusen år gammal ondska i Skottland.

Kurzel gör inget för attmodernisera Shakespeares text, men han har lagt till en slags prolog där paretMacbeth ses begrava sitt barn. Han har inte på något vis velat poppa tillscenografi eller kostym på det sätt som Baz Luhrman gjorde med “Romeo ochJulia” 1996 och fick en ny generation att intressera sig för Shakespeare. Nej,här är vi på det vindpinade skotska höglandet på 1000-talet, det är blött ochdimmigt och slotten är stora och kalla.

Paret Macbeth görs avMichael Fassbender och Marion Cotillard, och nog är de duktiga och gör sittbästa för att hitta tajming och drag i den gamla texten. Men det är svårt attengagera sig i de långdragna akter där de smider planer på vers i dunkla rum.Bitvis är det oerhört tråkigt, det är bara de blodiga krigsscenerna som piggarupp. Det är väldigt maffig action och Kurzel jobbar effektfullt med att varvaslowmotion med realtid.

Brutaliteten i Macbethär chockerande. Halsar skärs av, blod sprutar, barn bränns på bål. Herregud,varför gör du så här?, tänker jag, låst i min nutidsmoral och brist påförståelse för ära, hämnd och maktlystnad. Visst pågår vidrigheter av liknandemått i världen just nu, men jag har ändå svårt att hänga med i Macbethsdrivkrafter. Ja, han ville ju bli kung, och ja, både Lady Macbeth och häxornahejade på honom, men ändå?

Jag önskar att Kurzelgjort Macbeth mer till sin egen historia, och skalat ner den till självakärnan: skuld, makt och galenskap. För det är när paret Macbeth försöker tvättablodet från sina händer som det blir intressant. Michael Fassbender nårabsoluta skådespelarhöjder när han blir galen på grund av sina fruktansvärdahandlingar, det är som att han faktiskt drar en tunn, svettig hinna överansiktet. Marion Cotillards Lady Macbeth blir allt stelare i relation till sinmake när det går upp för henne vad de gjort för att ta makten. Och att det intefinns någon väg tillbaka.

För Shakespearefantasterär nog denna brutala Macbeth med gott skådespeleri i storslaget landskap enfilmfest, men för en sådan som jag, som hyser ett mer måttligt intresse förShakespeare, blir det faktiskt lite tråkigt.