– Maktens män läser säkerligen ohyggligt mycket text, men frågan är vad de läser. Det är företagsrapporter och utredningar – inte romaner. Det är i mångt och mycket ett allmänt manligt beteende. De läser mycket annat, som facklitteratur och manualer, men upplevelseläsningen finns inte längre. Även om det förstås finnas lysande undantag, säger Horace Engdahl.

”Blir lite mindre tråkig”

Att politikens och ekonomins mäktiga män hellre plöjer bolagsrapporter än kärleksskildringar kan i förlängningen påverka hur de ser på världen, resonerar kring problem och – i förlängningen – tar beslut, menar Horace Engdahl.

Vad skulle de vinna på att läsa mer skönlitteratur?

– Ja det är inte säkert att de vinner kunskap, författare missar ofta att faktakolla sina uppgifter. Men som läsare av skönlitteratur blir du lite mindre tråkig, du får kontakt med ett känsloskikt som annars är svårt att nå. Litteraturens prestige har slagits ut av sporten. De här männen slukar sport, det har blivit deras fulla fokus. Det kan delvis ha med pengar att göra, som det ju finns outtömligt av inom till exempel fotbollen.

Vad blir följderna för samhället?

– Det blir tråkigt. Så är det. Och kvinnor och män förstår varandra sämre. Kvinnor i maktpositioner är, precis som i resten av samhället, mycket bättre på att läsa skönlitterärt.

”Ingen självklar vinst”

Rädslan för att framstå som trist och träig är dock inte motivation nog för att få maktens män att ta en promenad till biblioteket – snarare tvärtom, tror Horace Engdahl.

– Jag tror faktiskt att de vill vara tråkiga. Det är inte alls säkert att de här männen tjänar på att ha ett större känsloliv, det skulle inte passa in i deras roll. En tråkig man är förutsägbar, och det kan ofta vara bra när det är mycket som står på spel. Dessutom är en tråkig man ofta snäll och någon att lita på, något som deras fruar kanske föredrar. Att hitta fram till sitt känsloliv är ingen självklar vinst.

Stämmer inte med verkligheten

En förklaring till att skönlitteraturen hamnat på maktens bakgård kan vara männens brist på igenkänning i litteraturen.

– Nutidens skildring av makt är ofta grova karikatyrer eftersom avståndet mellan dem är så stort. Klyftan har ökat allteftersom författarna har fått det så mycket sämre. När makthavarna läser skildringar som är långt från verkligheten tappar de förtroendet för litteraturen och tänker ”så här är det väl inte?”

Vill man ha en sanningsenlig bild av samhällstoppen bör man i stället leta sig bakåt i historien.

– För 100 år sedan låg maktens och litteraturens värld mycket närmare varandra. De umgicks på ett helt annat sätt än i dag och maktens verklighet kunde skildras mer realistiskt, säger Horace Engdahl.

Vad vill du ge för råd till de här männen?

– Om ni är nervösa för effekten av ert läsande – läs i smyg!