Medea är historien om en kvinna som flyr sitt land och lämnar sin familj för att leva med sin make. I stället blir hon bedragen och lämnad. Desperat och utom sig av svartsjuka bestämmer sig Medea för att hämnas sin man på värsta tänkbara sätt – hon tar livet av deras gemensamma barn.
Sopranen Emma Vetter gör rollen som Medea och Stefan Larsson, tidigare regissör på Dramaten och teaterchef i Danmark, gör debut som operaregissör.
Uppsättningen bygger på nyskriven musik av den svenska tonsättaren Daniel Börtz. Stort, tycker Kulturnyheternas kritiker Camilla Lundberg.
– Jovisst, dessutom signerat svensk operas Grand Old Man i kombo med den stora antika tragedin. Dessutom tjugofem år sen sist, för då var det samme Börtz och Euripides på Kungliga Operan, nämligen med Backanterna. Men den gången var allt fokus på regissören – för han hette Ingmar Bergman – och Daniel Börtz musik kändes ofta som underordnad hans regianvisningar.
Nu är det en annan Dramaten-regissör: operadebutanten Stefan Larsson.
– Ja, och den här gången tror jag det är tvärtom. I den första av de två akterna handlar det om en regi som är så diskret att det mesta står stilla – som ett oratorium. Det är väldigt stiligt och statuariskt och signalerar Stor Grekisk Tragedi. Eller mäktig dramatisk-sopran-opera i den tunga tyska traditionen från Wagner och Strauss. Med den skillnaden att Börtz musik är mycket mer sparsam: sångstämmorna i högspänd modernistisk atonal stil, orkester i effektfulla kommentarer och utbrott. Ofta oerhört häftigt.
I huvudrollen hör vi sopranen Emma Vetter. Hur sköter hon sig?
– Hon imponerar hela vägen, med sin vitglödgade, vibrerande sopran. Sceniskt får hon mycket större spelrum i andra akten, där hela operan tar fart. Här kryper Medeadramat också närmare oss, med sin uppslitande vårdnadskonflikt och en Karl-Magnus Fredriksson i högform som skitstöveln Jason. Plus det brännande flyktingtemat, med Euripides tvåtusenfemhundra år gamla ord “Både hjärtan och gränser spärras med bommar”.
Det låter tungt?
Ja det är det. Daniel Börtz blir alltmer unik idag med sitt stora, uppfordrande allvar.
Se hela Camilla Lundbergs recension i klippet ovan.