Femtio år har gått sedan Abba vann Melodifestivalen med ”Waterloo”, och därefter hela faderullan – alltså Eurovision Song Contest. Ribban var lagd. Under årets första deltävling slås jag av att den fortfarande ligger kvar, och att tävlingen påminner om en fabrik.

Receptet på en deltävling i Melodifestivalen återföljs till punkt och pricka – barnvänlig pop, powerballader och något alternativt inslag.

Släng in lite färgkoordinerade dansare, krydda med en maffig ljusshow och se till att programledaren är ”lagom mycket”.

Boom: Melodifestivalen är igång.

Veteranfest

Det tycks finnas två världar som en artist kan vistas i – Melodifestivalen, och den utanför. Somliga väljer att tillbringa hela karriären i mellobubblan, andra rör sig emellan.

I startfältet på årets deltävling fanns fem av sex schlagerveteraner. Bara Melina Borglowe kom in som en ny, och välbehövlig, frisk fläkt. I övrigt är det samma gamla vanliga: Samir och Viktor gjorde comeback med att återigen sjunga om att festa. Lisa Ajax, Elisa Lindström och Adam Wood sjöng om kärlek. Medan Smash Into Pieces fyller melodifestival-rock-kvoten iförd en militärinspirerad stass.

Men om Israel ska få tävla i Eurovision Song Contest eller ej vill ingen svara på.

Bröt receptet

Det vilade något lojt över den första deltävlingen. Jag kom på mig själv med att hoppas på att något skulle gå fel – något som bröt mot det perfekta melodifestivalreceptet. Ett hack i fabriksbandet.

Då kliver han in: Björn Gustafsson. Här bygger han vidare på sin ikoniska schlagermedverkan år 2008. Nu väntar ytterligare fem veckor med Björn Gustafsson och Carina Berg tillsammans i rutan, det jublas i stugorna.

Mitt sura nittiotalshjärta värms ytterligare av A-Teens comeback. Vägrar Abba komma till sitt eget mellojubileum fungerar faktiskt nyversionen utmärkt. För att citera programledaren Carina Berg:

”Jag visste inte att jag hade saknat dem så.”