Går det att åldras med värdighet som DJ? Nej. Ett kallt faktum som redan konstaterats i filmer som ”It's all gone Pete Tong” – om DJ-stjärnan Frankie Wilde som blev alkad och döv – eller ”Oslo 31 Augusti” om en 30-plus DJ som driver runt i Norges huvudstad i vetskapen om att han låtit livet passera, för att bli heroinpundare.

Mia Hansen-Løves ”Eden” är ännu en melankolisk skildring av omöjligheten att åldras inom en ungdomskultur, men samtidigt en mysig tillbakablick till den våg av house och technoklubbar som exploderade i Frankrike sent 90-tal, tidigt 00-tal. Mia Hansen Loves bror och hans klubbförflutna har varit inspiration för den light-fiktive Paul (Félix de Givry), som börjar annordna klubben Cheers i Paris. Han lever för natten, drogerna och sina Paul Smith-tröjor. Desto äldre han bli ju bättre går DJ-karriären, även om han fortsätter vara pank och bor kvar hemma hos morsan.

Discoduon Daft Punk är också med på ett hörn. Eller skådespelare som ska likna dem. Duon har ett återkommande problem: Redan innan de börjat med sina robotmasker ser de för nördiga ut för att släppas in på klubbarna, trots att deras musik ofta är dansgolvens största hits.

Deras kompis Paul är ändå förloraren i jämförelse, som nästan når samma nivå av berömmelse men aldrig riktigt lyckas. Det är fint skildrat, känns som livet för det mesta är. Liksom när Daft Punk premiärspelar kommande monsterhitten ”Da funk” på en modest hemmafest. ”Duger det här?” frågar Thomas Bangalter sin kompis Guy-man de Homem-Christo, som svarar avmätt ”Jag skulle säga det”.

 Folk på festen dansar men ingen går upp i extas på det där ”det här är självklart!”-sättet. Istället börjar två kompisar diskutera om det är en bra låt eller inte. Det är en rolig scen bland många.

Ett annat exempel är hur kompisgänget diskuterar huruvida Paul Verhoevens ”Showgirls” är ett missförstått mästerverk eller inte. Mia Hansen-Løve har en finkänslighet för just den sortens slappa häng som ofta känns fejk i andra filmer. Överhuvudtaget undviker hon många klichéer som förknippas med musikfilmer och klubbscenerna är ovanligt realistiskt skildrade. Både extasen och ensamheten som kan bli påträngande på en klubb, inte minst för den som spelar, skildras på ett sätt jag inte riktigt sett förr. 

Det är en rätt så bitterljuv och även händelselös historia, vars brist på något att bry sig om blir påtaglig ju längre klubbhoppandet fortsätter. Å andra sidan är det så många utekvällar slutar, utan mening eller mål, och det var kanske hela poängen.