— Jag har försökt skriva eget i flera år men aldrig haft något riktigt självförtroende. Varje gång har jag blivit less på mig själv och mitt eget sound. Jag tycker att jag varit väldigt bra på att tolka. Det är det jag gjort med Jan Johansson och svensk folkmusik. Då kanske jag har fastnat lite, eller inte fastnat, men ja… Men nu så. Nu kan jag fortsätta med det här
Merit Hemmingson tackar sin trummis Ola Hultgren för att skrivandet blev av. Han låg på och uppmuntrade henne att komponera.
— Ola sa: ”ska du inte spela in en platta med eget material?”. ”Nej, det funkar inte”, sa jag. ”Då är det väl dags att bestiga Mont Everest nu”, sade han. Så nu har jag gjort det.
Inte välkommen i kyrkan
Utifrån sett känns det som att Merit Hemmingson suttit uppe på toppen i många decennier nu. I ung ålder bytte hon jazzpianot mot hammondorgeln och blev ett känt namn då hon vände upp och ner på den svenska folkmusiken i början av sjuttiotalet med sina fäbod-tolkningar på beat.
— I början sågs jag som ett varnande exempel på hur svensk folkmusik kunde låta. Jag minns att vi inte släpptes in i kyrkan i Härnösand eftersom den skulle vara ett rum vigt för andakt. Det spelade ingen roll att jag sa att det skulle komma mycket folk. De sa ”Det är inte kvantitet som räknas, utan kvalitet”. Men vi fick ju rubriker på det där.
Men tolkningarna nådde en stor publik, och gjorde Merit Hemmingson till en legendar.
— Det är först nu jag har förstått vilket avtryck det gjort på folk. Jag lade till ackord och rytmer till de här fiollåtarna som många inte orkade lyssna på. Jag tror det var många som började lyssna mer på folkmusik tack vare det.
Fortsätter med folktonen
Den som kan sin Merit Hemmingson lär känna igen sig i den nyskrivna musiken. Folkmusiken är fortfarande lika viktig. Hammondbasen och de molliga klangerna är där och lägger grunden som vanligt.
Hur skulle du beskriva dina nya låtar?
— Känsla, folkton och sväng. Men det är svårt att förklara, det måste upplevas.