”Metalhead”

Uppdaterad
Publicerad

Island tidigt 80-tal. Karg vindpinad natur, en stretande familj i en liten sliten bondgård på folktom landsbygd. En mycket plötslig och brutal död. Om resten av ”Metalhead” varit lika hård som anslaget hade detta varit något riktigt intressant och kännbart.

Attacken avtar dock.

Vi får istället ett milt engagerande, charmigt sysselsättande drama om utanförskap, tro och musikens helande kraft.

Filmrecension

Heras hårdrockande bror förolyckas i familjens skördetröska, framför hennes ögon. Hon och hennes föräldrar kapslar in sig i tre mentala, välisolerade rum.

Några år senare har sorgen cementerats i hemmet, mamma är ett nervknippe, pappa sörjer i tysthet och den nu 20-åriga dottern har tagit över storebroderns gamla metallvurm. Hon mjölkar kor med samma fingerfärdighet som hon fyrar av hårdrocksriff men vägrar anpassa sig efter det lilla samhällets förväntningar.

Ung rebell, en repressiv omgivning, uppror mot normerna. Men det tar ändå aldrig riktig fart. Främst för att byborna faktiskt inte är så jävliga ändå. De verkar faktiskt vara osedvanligt tillåtande. Hera super, stjäl traktorer på fyllan, slåss och vägrar växa upp. Och omgivningen rycker vänligt på axlarna.

Det är charmigt, och i och för sig uppfriskande ovanligt för den här typen av historier, men likväl trubbar bristen på rejält motstånd av den dramatiska udden.

Det handlar också om vardaglig tro. Om guds tystnad när man som mest skulle behöva honom. ”Metalhead” balanserar här farligt nära den breda nykristna vägen. Den nya prästen (som visar sig ha en Iron Maiden-tatuering gömd under skjortan) är förstående (aggressionshämmad?) på ett nytestamentligt vis. Han reagerar bisarrt nog inte ens när den gamla fina träkyrkan bränns ner till grunden.

Andra kinden till, hela tiden, vilket förlöser Hera från hennes trauma. Hon byter läderpajen och nitarna mot turkos jacka och ställer sig vid spisen för att steka grisöra till sin man, och… nej, vi förstår att det inte kommer att sluta riktigt så illa. Dramat tar sig som tur är vidare.

När jag läser igenom ovanstående ger det en mer negativt klangbild än menat. Eftertankens kranka blekhet har lagt sig som ett dis över upplevelsen. Nå, det är förvisso inget storverk men det ska sägas att Heras sorgebearbetningstrauma ändå hade min uppmärksamhet när det väl pågick, inte minst tack vare ett genomgående övertygande skådespeleri.

I Island var man i alla fall eld och lågor. ”Metalhead” slog nationsrekord med sina 16 (!) nomineringar till filmpriset Edda (motsvarighet till vår Guldbagge). Galan hölls i lördags och filmen knallade hem med hälften av sina möjliga statyetter. Dock ingen av de tyngsta, de gick alla till Benedikt Erlingssons ”Of Horses and Men” – förutom då utmärkelsen Bästa kvinnliga huvudroll som helt välförtjänt förärades ”Metalheads” starkaste argument:

Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir Dýrfjörd.

”Metalhead”

Betyg: 3

Regi: Ragnar Bragason

I rollerna: Thorbjorg Helga Thorgilsdottir, Ingvar E. Sigurdsson, Halldora Geirhardsdottir m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet