En gång var Michael Jackson den svarta amerikanska musikens mest karismatiska och spöklikt talangfulla barnstjärna. Han var tolv år gammal när han 1970 sjöng den outslitliga ABC med syskonbandet Jackson 5 – en låt som blev listetta i USA, liksom bandets samtliga fyra första singlar. En låt som med sin vanvettiga men kontrollerade energi garanterat fyller dansgolv på allt från lågstadiediscon till pensionärsdanser – och det världen över.
På nytt spår
Han blev som ung artist med fullt utvecklad särart en av populärmusikens största stilbildare.
Michael Jackson var 24 år när han med albumet Thriller från 1982 satte musiken på ett nytt spår där han smälte samman danspop med konstpop, kommersialism med egensinne, yta med djup, rockkulturens omsusade ”äkthet” med briljant konstgjordhet – och, kanske mest märkvärdigt, smälte samman svarta och vita musiktraditioner så att det inte gick att hitta gränsen.
Laddningen mellan det svarta och vita USA har från början varit en central kraftkälla i popen. Oftast har det fungerat så att vita musiker inspirerats av sina svarta kollegors musik och tjänat mer pengar på den. Men oavsett hur vördnadsfulla Eric Clapton, Keith Richards, Eric Gadd m fl har varit när de talar om sina läromästare så har det funnit kvar en mycket tydligt gräns: det har funnits, och finns i viss mån fortfarande, ”svart musik” och ”vit musik” och vem som helst som är det minsta insatt kan omedelbart höra skillnaden.
Varken svart eller vit
I Michael Jacksons guldåldersmusik finns det ingen sådan skillnad. Det är omisskännligt ”svart” soul och samtidigt omisskännligt ”vit” högglanspop. I hans musikvärld från hans åtminstone musikaliskt lyckligaste tid är det verkligen som han själv sjunger 1991: It makes no difference if you're black or white.
Black or white, från albumet Dangerous, räknas som hela 90-talets mest sålda poplåt.
Och det banbrytande albumet Thriller rankas av musikbranschen som det i särklass mest sålda albumet i alla tider, med en totalsiffra mellan 100 och 109 miljoner sålda exemplar. Över hela världen, det kan förtjäna att understrykas: Michael Jacksons framgång är genuint global, på ett sätt som kanske bara Bob Marley och Madonna kan jämföra sig med.
Balansen förlorad
I den sista akten av Michael Jacksons artistliv, som alltså tog slut på ett sjukhus i Los Angeles på torsdagskvällen svensk tid, finns samma högspända ingredienser som i mästerverket Thriller – men den inbördes balansen har gått förlorad och människan går långsamt men plågsamt uppenbart i kvav.
I en bisarr serie plastikoperationer förvandlar han sig allt längre bort från den vanliga mänskligheten och allt längre mot ett artificiellt sagoväsen. Avstängd från världen, innesluten i excentricitet och hypokondri – på 90-talet vet alla som läser tidningar att Michael Jackson sover i ett syretält och har en chimpans som närmaste vän.
Hat och identifikation
Av skäl som ingen utomstående kan förstå förvandlar han sig mödosamt till en olidligt skör utanförvarelse, och väcker som sådan både aggression och intensiv identifikation. När han 1993 åtalades för sexuella övergrepp på en 13-årig kamrat demonstrerade både anhängare och lynchsugna Jacksonhatare i månader utanför domstolen. Åtalet slutade med en uppgörelse i godo som gav 13-åringens familj 22 miljoner dollar.
Olyckligt underbarn
Innan alltihop började – med de fyra toppsinglarna I want you back, ABC, The love you save och I'll be there 1970 – var Michael Jackson ett av världens möjligen olyckligaste underbarn. Fadern Joseph Jackson, själv en lokal rhythm&blues-artist och stålarbetare hemma i industristaden Gary, Indiana, tvingade med bältet i handen sönerna att repetera. Den som gjorde fel blev brutalt misshandlad. I Oprah Winfreys tv-show 1993 berättade Michael Jackson att han som barn var så skräckslagen för sin far att han blev fysiskt illamående och rentav kunde spy bara han såg honom.
I åratal, från barnsben, plågade Joseph Jackson in den tajta, exakta, lyckorusiga soulmusik i sina barn som sedan blev den fasta grunden under Michael Jacksons gränsöverskridande musik.
När Michael Jackson hastigt gick bort, 50 år gammal, tunn och blek som ett sjukligt barn, kan han se ut som ett vilsefaret offer för den mest ohållbara av av rockkulturens alla omöjliga drömmar: den om evig ungdom.
Per Andersson