Originaltitel: Midnight In Paris
Betyg: 4 av 5
Regi: Woody Allen
I rollerna: Owen Wilson, Rachel McAdams, Marion Cotillard, Michael Sheen, Kathy Bates, Carla Bruni
På väg ut ur biosalongen i Cannes är jag sugen på att huliganskandera: En Woody Allen! Det finns bara en Woody Allen! En Woody Aaaaaallen, finns bara en Woody Allen!
Man blir yster, man blir förvånad, man baxnar över att denne man, vars fysik numera mest påminner om en gammal sköldpadda utan skal, fortfarande kan leverera sådan sprudlande livsglädje som ryms i ”Midnatt i Paris”.
Han har onekligen gjort tyngre, intelligentare och till och med roligare filmer än denna. Han kommer nog aldrig komma i närheten av den storhet som alstrade mästerverk som ”Små och stora brott”, ”Hannah och hennes systrar” och ”Fruar och äkta män” (för att bara nämna några av många topptitlar) men de senaste filmerna (med några undantag) berättar att han är inne i sin fjärde glansperiod, och ”Midnatt i Paris” summerar den bra.
Vi känner nämligen igen mycket: Den jagsvage huvudpersonen, fiktionen inom fiktionen, konflikten mellan de intellektuella och de jordnära, omaka par-temat och, ja...det mesta, men Woody Allen har ju tidigare bevisat att han är en av få som kan skapa nytt av samma material. Han gör det dessutom med en frekvens som få andra kommer upp i, och oftast till synes i en handvändning.
Vilket ju är en av hans storheter; detta att han verkar skjuta från höften och ständigt (nåja, nästan) träffar mitt i prick.
Owen Wilson är lysande i den Allen-roll som regissören nuförtiden insett att han är på tok för gammal att spela själv. Till skillnad från exempelvis Kenneth Branagh i ”Kändisliv” försöker Wilson inte spela Allen, han gör istället sin egen version, visserligen ståendes precis bredvid originalet, men dock, sin egen.
Wilsons rollfigur är en pragmatisk hollywoodsk manusförfattare med undanträngda litterära ambitioner,som under en tripp till Paris, via typisk allensk filmmagi, hamnar i ”det glada 20-talet”. Och där träffar han Ernest Hemingway, makarna Fitzgerald, Gertrude Stein, Salvador Dali, Luis Buñuel, ja, i princip hela dåtidens kulturelit.
Och många fyndiga och gravt underhållande möten blir det – det vill säga om man nu kan sin kulturhistoria någorlunda väl, annars blir nog skratten lite färre, vilket indirekt gör Woody ännu större: han gör den film han vill göra, sedan litar han på att publiken har något att bidra med själv.
Det är också imponerande hur friktionsfritt Woody Allen rör sig fram och tillbaka mellan realism och surrealism. Där andra skulle kämpa för grunda, plantera och skapa internlogik inför tidshopp låter Allen det bara ske. Han bygger så att säga ingen bro mellan världarna, han bara knatar på och så bildas den där i stunden, under hans fötter, och under våra.
Han sentenser är varken speciellt svåra att spåra eller knepiga att ta till sig, men ändå sanna och framförallt väl framförda. I den förra filmen, ”Du kommer att möta en lång mörk främling” (en av hans främsta på länge) slår han fast att religion, konst och ja, det mesta vi sysselsätter oss med, utöver vardagens basala göromål, bara är sätt för oss att slippa erkänna vår egen förgänglighet. Här är han muntrare, lite plattare och påpekar att grannens gräs alltid är grönare.
Det vet vi, många har sagt det förut men ingen med samma humor, inspiration och fantasi.
Fredrik Sahlin