Kanske är det bara värmländskan eller vilken dialekt han nu tycker är så rolig (för en norrbottning låter allt likadant), men Ulf Malmros filmer har aldrig riktigt funkat för mig.

För knasiga, Kjell Bergqvist-tyngda och med lite för söta feel good-slut. Ibland orättvist hypade som smartare än de kanske gjort anspråk på att vara.

Men med ”Min så kallade pappa” släpper Malmros nästan alla ambitioner på humor och landar faktiskt i ett moget relationsdrama.

Det handlar om Malin, som aldrig träffat sin pappa men måste – efter en serie av sammanträffanden – ta hand om honom efter en stroke som raderat hans minne. Kombinationen minnesförlust och ”lära sig uppskatta livet” är förstås ett billigt upplägg, men är inte så sentimentalt eller flåshurtigt som väntat. 

Redan den iskalla inledningen vrider mycket av cynismen ur kroppen på mig. Året är 1986 och Malin, en liten tös på kanske fem år, lämnas i trapphuset av sin mamma för att vänta på pappan, som aldrig dyker upp.

När vi träffar Malin (Vera Vitali) i vuxen ålder är hon höggravid och oroar sig för att hennes kille Frank (Sverrir Gudnasson) ska upprepa pappans misstag och försvinna. Med gott fog.

Frank är en klassisk mansgris i gullig förpackning som ger upp när det blir jobbigt. Kanske inte det mest nyanserade porträttet, men Johannes Brost gör en fin biroll som hans weed-rökande psykologfarsa från Bromma, som på psykologvis är dålig på att prata med sin egen son.

Malins pappa Martin (Mikael Nyqvist) är skådespelare I ”Bennys Baciller”, en roligt dålig revyshow där Martin lider som den halvalkade, ledsne clownen som aldrig släpptes in på Dramaten.

Innan Malin hunnit konfrontera pappan drabbas han av en hjärnblödning, och hon blir plötsligt som en mamma till sin hjärnskadade far, som hon aldrig lärt känna.

Det blir lite för puttenuttigt när Micke Nyqvist lär sig steka ägg på nytt, och kanske framförallt lite för många problem. Graviddramat hinner nästan glömmas bort när stroke-historien rullas ut. Dessutom verkar Martins sjukdom komma och gå lite som det passar, för att funka med manus.

Men det är ändå uppfriskande att se vuxna i vuxna situationer, utanför deckarvärlden. Många osexiga sjukhusmiljöer och ett manus som inte är självhjälpsmysigt à la Colin Nutley eller Kay Pollack är kanske det bästa vi kan hoppas på från svensk film just nu.

Guldstjärna för felfritt skådespeleri rakt igenom.