Pierre Salvadori tar med ”Min vän Antoine” ett steg mot mörkare territorium än i de bitska romantiska komedier (”Priceless”, ”Vackra lögner”), som han tidigare gjort sig känd för. Utifrån en livstrött före detta musikers perspektiv levererar filmaren en stillsam studie i mänsklig utsatthet vars budskap, med en gnutta välvilja, kan sägas understryka vikten av ett socialt skyddsnät.

Gustave Kervern spelar titelns Antoine, en man som lika plötsligt som oväntat lämnar en framgångsrik musikkarriär för ett liv i absolut anonymitet. Vi får inte riktigt veta varför, förutom att långvariga sömnproblem och diverse substansberoenden finns med i bilden.

Efter en obestämbar tid på drift är Antoine i behov av både bostad och inkomstkälla. Via en pillerknaprande arbetsförmedlarcoach lyckas han landa ett jobb som vaktmästare/allt-i-allo i ett parisiskt flerbostadshus.

Det nya arbetet visar sig dessvärre inte riktigt stämma överens med Antoines förhoppningar. 

I stället för en tillvaro i lugn och ro utan några större krav från omgivningen, ställs han plötsligt mellan diverse hyresgästers vitt skilda uppfattningar om vad som är eller inte borde vara tillåtet i huset.

En ordningsfixerad arkitekt förpestar Antoines tillvaro, och husets halvkriminelle ex-fotbollstalang visar sig sitta på en outsinlig tillgång till droger, vilket inte direkt hjälper Antoine att hålla det egna beroendet i schack. En återkommande snyltgäst som sett ljuset i form av en ufo-sekt gör inte situationen bättre.

Men i huset finns också Mathilde (trovärdigt spelad av Catherine Deneuve), en nypensionerad kvinna som till sin makes förfäran börjat visa upp neurotiska tendenser. I sitt tillstånd av eskalerande depression visar hon sig bli den person som förstår Antoine bäst – och vice versa.

Här finns en fin historia om vänskapens möjligheter och begränsningar, och några gånger snuddar filmen vid något som känns både innerligt och mänskligt. Jag gillar att Salvadori inte broderar ut bakgrunden till Antoines tillstånd i någon större mån, och att han inte heller lägger någon direkt värdering i själva framställningen av psykisk ohälsa. Lika befriande skildrad är relationen mellan Antoine och Mathilde. Den utvecklas genom ömsesidig respekt, men regissören ryggar inte heller för att visa på dess destruktiva sidor.    

Trots det blir ”Min vän Antoine” aldrig riktigt den där djuplodande sanningsförmedlaren den eftersträvar att vara. Balansgången mellan tragik och komik haltar och tempot är stundvis på gränsen till sövande. Visserligen får Kervern och Deneuve sina rollfigurer att lyckas knyta an till varandra på ett rörande sätt, men jag har ändå svårt att gripas mer än bara tillfälligt av deras livsöden.