Tunga förväntningar vilade på hypnotisörens axlar nu när den första hypnosfilmvisningen skulle testa festivalpublikens mentala stabilitet. Det rådde en fnittrig förväntan i foaje och salong, och den snurrande spiralen på filmduken vittnade om att här var det klassisk hypnos. Hypnotisören gjorde entré till tonerna av valarnas sång och började efter lite förspel räkna ner oss (från 20 till 0) i masshypnos och… nja… jag kan ju bara tala för mig själv men lite antiklimax blev det allt. Och då var jag ändå ett mycket villigt offer. Det var mer en mindfulness-övning än en spektakulär hjärnskrynklande kapning av den fria viljan, som vi brukar se på film.
Det finns ju något matinémässigt kul över hypnosen. Något som dyker upp i gammal äventyrsfilm, i stumfilmen Dr Caligaris kabinett och för all del i en och annan Woody Allen-komedi. Och har man en gång sett Fakiren i Tintin-äventyret Faraos cigarrer glömmer man aldrig hans galna ögon. Hypnos och film går hand i hand genom filmhistorien.
Filmvalet efter denna den första Hypnotic cinema-happeningen, Land of Dreams, var ett snyggt, passande och lyckat val. En iransk-amerikansk (bara en sådan sak) road movie om en statsanställd drömfångare, unga kvinnan Simin, i ett framtida USA, där makten vill ha kontroll även över folkets undermedvetna. En surrealistisk satir, en skruvad termometer i den amerikanska drömmens rövhål, instoppad av de två persiska amerikanerna Shoja Azari och Shirin Neshat. Den gamle hjälten Matt Dillon är machorolig som avdankad polis och Isabella Rossellini är en härligt galen matriark.
Under filmens gång sitter en festivalarbetare med ryggen mot filmduken och spanar ut över oss i publiken, som en säkerhetsåtgärd om någon skulle bli knasig av masshypnosen. Så vitt jag såg skedde det inte. Jag satt dock längst fram för att få full valuta för investerat engagemang. Det hjälpte alltså föga men festivalens uppsåt att bjuda på extra djupgående illusion var tacknämlig och nog blev jag lite avslappnad. Ett tag.
Sedan var det väl lite småfjompig överkurs när hypnotisören dök upp igen på scen, när eftertexterna hade rullat färdigt. Han skulle för säkerhets skull – om det nu satt någon själ i salongen som fortfarande var hypnotiserad – räkna från 0 till 10 för att leda oss alla upp till fullt medvetande igen. Matematikern i mig undrade när han i så fall skulle föra upp oss för de resterande tio stegen…