För drygt ett år sedan inträffade en kedja av oväntade händelser i kulturpolitikens centrum.

Socialdemokraterna – det enda parti som historiskt haft politisk nytta av kulturen – släppte ämnet.

Istället blev det Miljöpartiet som fick kulturministerposten. Miljöpartiet frågade Alice Bah Kuhnke, som tackade ja och blev medlem i partiet.

Ända sedan dess har folk frågat vad en miljöpartistisk kulturpolitik är. Vilka mål prioriterar den? Vilka medel tror den på?

Har man frågat partikansliet har de sagt, inte utan stolthet, att de hade en grupp som jobbade på det där.

Gruppen som arbetat under ledning av Tjia Torpe (intill nyligen vänstersosse) har förutom partiföreträdare bestått av framgångsrika kulturentreprenörer och röststarka debattörer som musikern Behrang Miri och regissören Stina Oscarson.

De tolv förslag som gruppen nu lagt fram för partistyrelsen mötts av en häpen kritikstorm från omvärlden. Fullt rimligt.

Förslagen genomsyras av idéer om en långtgående politisk styrning av kulturlivet och hur dess aktörer handlar, lägger program och tänker. Kulturlivet ska ”åläggas” att göra saker som stämmer överens med de värderingar som finns i Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp. Når man inte de målen straffas man med ”sanktioner”.

Dessutom vill man förbjuda reklam i lokaltrafiken.

En fråga som kanske går att driva, men i så fall till enorma politiska kostnader. Och är det överhuvudtaget en regeringsfråga? Och hur hade man tänkt kompensera de kommunala och regionala trafikbolagen för inkomstbortfallet?

Det liknar inte normal svensk kulturpolitik. Mest liknar det SD, som också vill använda kulturpolitiken för att tukta värderingar och straffa ideologisk avvikelse.

Man nyper sig i armen, vaknar till och andas ut när man kommer ihåg att den absolut grundläggande och stabila regeln för kulturpolitik i Sverige, som i andra demokratier, är att kulturlivet i sitt tänkande, talande och skapande ska stå fritt från den politiska makten.

Alice Bah Kuhnke har visat ministertalang genom att göra saker som syns, som är begripliga och som hon kan få poäng för.

Nu har hon visat politisk klumpighet genom att helt i onödan exponera sitt parti för besvärande kritik för åsikter som man inte ens har. Det är dåligt politiskt arbete.

Politiska fiender har debattfest och kräver klara besked av ministern – senast Centerpartiets Per Lodenius på SVT Opinion.

Under tiden funderar partistyrelsen vad man ska hitta på med arbetsgruppens tolv förslag, med sitt besynnerligt maktlystna tonfall och sina fantasibetonade idéer om systematisk ideologisk omskolning.