– Det finns så otroligt mycket intressanta platser som vi ville ta avstamp i. Själva biennalen är väldigt mycket utformad i dialog med de platser som vi gjort samarbeten med, säger Emily Fahlén som är konstnärlig ledare tillsammans med Asrin Haidari och Thomas Hämén.
Konstinvasion av Norrbotten
Just nu pågår närmast en slags konstinvasion av Norrbotten. Med nedslag och konstnärliga samarbeten med det lokala kulturlivet i Boden, Jokkmokk, Kiruna och Korpilombolo spretar den här biennalen ordentligt.
– Det viktiga i en sådan process, det är att vara känslig och lyhörd och låta projekten ta form i dialog så mycket det går. Inte att man kommer in med ett färdigarbetat koncept som man erbjuder en plats utan snarare att man ser vad vi kan hitta för gemensamma intressen att verka utifrån, berättar Emily Fahlén.
Ett övergripande tema för biennalen är mörker. Något som förstås bokstavligt präglar Norrbotten den här tiden på året, men som också verkar ha gett vissa konstnärer mer drömska, poetiska associationsbanor att döma av huvudutställningen inne på Luleå konsthall.
Med indirekt känsla för Norrbotten
En del av konstverken har en direkt anknytning till det Norrbottniska landskapet och handlar exempelvis om uttorkade vattenfall till följd av mänsklig exploatering, andra verk skapar indirekta samband mellan Norrbotten och helt andra platser.
– Jag försöker översätta platsers historia till estetiska objekt, för att göra det greppbart för folk. Men den här grejen, en betongdamm – gick inte att översätta – så jag var tvungen att bygga den på riktigt, säger den iranska konstnären Neda Saeedi och pekar på betongdammen hon skapat inne i Luleå konsthall. En damm som på ett högst medvetet sätt blockerar vägen för besökare.
Paralleller till samerna
Neda Saeedis nyproducerade installation, behandlar den nomadiska folkgruppen Bakhtiaris historia i Iran. När den iranska staten bestämde sig för att bygga en damm och en sockerfabrik, mitt i deras marker, blev en nomadisk livsstil en omöjlighet. Många blev ofrivilligt bofasta och tvingades arbeta i sockerfabriken som torkade ut landskapet. En historia med vissa paralleller till den samiska.
– När man tittar på traditioner, levnadsmönster och hierarkier finns det väldigt stora likheter. Det här verket fungerar just här därför att människor redan känner till det, berättar Neda Saeedi.
”Ett träds rörelser över tid”
Vi beger oss norr om polcirkeln, till Jokkmokk och Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum. Här har samtida konstverk, placerats ut mitt i den permanenta utställningen.
– Det vi ser här är ett träds rörelser över tid. Jag har länge varit intresserad av osynliga rörelser som existerar i naturen och på andra ställen, säger Susanna Jablonski.
Hennes videoverk After Nature visar ett pilträd som långsamt vrider sig i ett dimmigt vinterlandskap har placerats bredvid en befintlig modell av ett snöigt landskap med en kåta och några flygande ripor. Det är en del av den permanenta utställning som heter ”tidens gång” och belyser de 9000 år som gått sedan Sapmi blev fritt från inlandsisen.
Konstkrock eller dialog?
Men finns det inte en risk att den tillfälliga invasionen av internationell samtidskonst krockar med den permanenta utställningen och det Norrbottniska landskapet och skapar klyftor snarare än dialog? Inte enligt Maria Nordvall, masterstudent i konstvetenskap, som också själv har samisk bakgrund.
– För min egen del ser jag bara positivt på det här, jag tycker det är jätteintressanta dialoger som uppstår. Just det här placerandet av konst bredvid kulturhistoriska föremål skapar som en rumslighet, som jag tror besökarna kommer ha stor glädje av att reflektera kring, säger hon.