Bandet är efter några års tystnad aktuellt med sitt tredje album. Kulturnyheterna träffar frontmannen – Umeåsonen och rockagitatorn – Dennis Lyxzén i en taxi mellan ett radioframträdande och en fotosession. Han är förkyld efter en slitsam turné i USA, som han själv beskriver som ett segertåg.

– Det är en inneboende energi som gör att jag vill hela tiden röra mig. Det är nog därför jag gillar att turnera för det är en konstant rörelse, mot någonting.

Punken en röd tråd

Rörelse och energi är nyckelord. Dennis Lyxzén har varit hjärtat i många konstellationer, från 90-talsbandet Refused och The (International) Noise Conspiracy till AC4 och INVSN.

– Punken har alltid varit en röd tråd mer som en ide eller ett arv.

Dennis Lyxzén är född i Vännäs utanför Umeå och har alltid varit Västerbotten troget.

”Har gjort 2000 spelningar”

– Du måste inte bo i Stockholm eller London eller New York för att spela musik. Jag har gjort 2000 spelningar, turnerat i trettio länder, släppt tjugo fullängdare från Umeå, allting utifrån Umeå. Så det är klart att det präglar en, det blir ett slags utanförskap.

Och det är så den nya musiken beskrivs, som sprungen ur ett utanförskap.

Men på vilket sätt skulle ni vara utanför?

– I det självvalda. Vi har valt att bo kvar, att verka däruppe, vi har valt att inte vara en del av den här kulturen.

– Sen har ju hela min politik och existentiella vånda handlat om något slags utanförskap gentemot en normalitet.   

Hur är det att åldras som rockagitator?

– Det är ju inte lättare att bli gammal och vara den här obstinata rockagitatorn. Präglad av punken så har jag känslan och idén om att om du ska få vara med så ska man prata om något som är viktigt.

Men du har inte tappat tron på musiken som politiskt verktyg?

– Det är ju inte lika relevant som det kanske var på 60-, 70- och 80-talen. Folk vill inte höra mig tjata om klasskillnader och då man vet att världen ser bedrövlig ut, vilket är ganska deppigt, att musik bara blir abstrakt eskapism istället för något som faktiskt kunde betyda någonting. 

Annars verkar just åldrandet inte vara vidare plågsamt för Dennis Lyxzén som uppskattar att veteraner som Iggy Pop, Joakim Thåström och Nick Cave fortfarande kan leverera på scen.

 – Jag har alltid varit lite överenergisk. Det kanske är bra att jag blir äldre så att jag får plana ut lite grann. Köra på tills jag stupar känns som en rimlig grej.

Han skrattar.

– Jag har ingen högskoleutbildning att falla tillbaka på.