Metallica har tappat bort en telefon med 250 riff, men de har samtidigt hittat tillbaka till sig själva. Deras tionde album har allt som krävs för att make Metallica great again.

Har man som denna kvartett varit med om att skriva hårdrockens historia och fyllt 50 (medlemmarna alltså, bandet är 35 år gammalt) har man råd att både falla och fundera. Metallica har kanske behövt experimentera sig genom 2000-talet med symfoniorkestrar, tillnyktring och gruppterapi för att efter åratals irrfärder åter ta befälet över sig själva.

Deras allt mer säckiga byxor och fotriktiga skor som bidragit till att gruppens senaste fyra album är svåra att både omfamna och fullt greppa har ersatts med den klassiska mattsvarta och framför allt åtsittande 80-talskostym som präglade gruppens ikoniska 80-tal med klassiker som albumet ”Master of Puppets” och ”Ride The Lightning”.

Här är jeansen trånga och blicken fast. Här tillåts inte en enda avvikelse från de budord som kännetecknar det tidiga Metallica — från den ständiga förkrossande intensiteten till tempoväxlingarna, de ödesmättade akustiska gitarrpartierna, tjutande solon...

Det är en uppstramad skiva där varje medlem gör exakt det som förväntas av dem. James Hetfield brölande som en brunstig kronhjort vid mikrofonen har skruvats och burkats ner. Lars Ulrich öppnar automateld med pukorna mot alla som, sedan thrash-metallens gryning, hånat honom för att vara dålig trummis. 

Här finns inte samma slagkraftigheter i melodierna som på deras bästsäljande svarta skiva och ett ålderstecken är ändå den lite för polerade produktionen som kunde blivit sexigare om man sandpapparat upp den. Dessutom är 80 minuter väldigt långt och kunde säkert ha mått bra av att ha bantats ner. Men ingenting av detta hindrar denna återkomst från att vara Metallicas bästa album på 25 år.