Fångad av en stormvind med Carola, Högt över havet med Arja Saijonmaa och Miss Decibel med Lasse Holm, Kikki Danielsson och Wizex. Vad har de gemensamt? Alla har de varit med i Melodifestivalen och alla har de en tonartshöjning.

Tonartshöjningen mot slutet av en låt har blivit så förknippat med Melodifestivalen att det också slentrianmässigt brukar kallas för Schlagerhöjning.

Målet: hålla kvar intresset

Om vi ser tillbaka i Melodifestivalhistorien har vissa bidrag inte heller nöjt sig med bara en tonartshöjning. Det vinnande bidraget från 1990, Som en vind med Edin-Ådahl, har till exempel hela tre tonartshöjningar.

– Det man vill uppnå med en sådan höjning är att kvarhålla intresset under de tre minuter som man har till sitt förfogande och skapa ökad energi och klimax i slutet, säger Mattias Lundberg, professor i musikvetenskap vid Uppsala universitetet.

– Men på den tiden när schlager var en stil, eller åtminstone en avgränsning, då tänkte man inte så mycket på det. Det diskuterades inte så mycket i media. Men nu när man gör tonartshöjningar då tror jag att det är lite som en hommage till den tiden eftersom schlagern har blivit en meta-genre nu.

Rolandz höjer tonarten

I årets Melodifestival är tonartshöjningen relativt sällsynt. Av årets 28 bidrag har åtta låtar en tonartshöjning. Men det är bara ett av dessa bidrag, Rolandz ”Fuldans”, som har tagit sig till final.

Det går att jämföra med finalisterna för tio år sedan då det var 70 procent av bidragen som hade en tonartshöjning.

Är tonartshöjningen på väg att dö ut?

– Så länge vi har en Melodifestival kommer det alltid att vara några som vill ha kvar det här. Men det är ju talande att det är så få låtar numera som har en tonartshöjning och att ännu färre går till final. Det visar att dess Darwinistiska överlevnadsvärdet inte är så stort hos dagens publik, säger Mattias Lundberg:

– Eller så kommer det att komma en ny guldålder för denna tonsättarpraxis.