– En stor del i varför vi började göra musik på arabiska var för att vi själva inte lyssnade på arabisk musik. Man satte på radion och det kändes supergeneriskt, superformbundet och superkonservativt. Det kändes inte som om det reflekterade hur vi levde, säger Hamed Sinno, sångare i Mashrou’ Leila.
Känslan av att inte känna igen sig i den moderna arabiska musiken förde för nio år sen samman de före detta design- och arkitekturstudenterna på Amerikanska universitetet i Beirut. Resultatet blev Mashrou’ Leila och texter om klasskamp, kvinnors rättigheter, polisbrutalitet och kärlek mellan män. Ämnen som kan skrämma bort somliga, men inte har gjort det.
– Oavsett vilket tema vi skriver om så gillar många vår musik och vill dansa och röra sig till den, säger Haig Papazian, violinist i bandet.
Den beskrivningen stämmer väl överens med de som hade tagit sig till bandets spelning i Malmö. Publiken som bestod av 1.600 människor var också människor i olika åldrar och bakgrunder. Äldre kvinnor i slöja samsades med barnfamiljer och skrikande tjejer som såg sina idoler på scen.
”Mellanöstern har felrepresenterats”
Sångaren Hamed Sinno är öppet homosexuell och kallar sig själv för queer, men han vänder sig mot den förenklade bilden som västerländska medier ger av situationen för HBTQ-personer i Mellanöstern.
– Jag tycker inte att Mellanöstern är så konservativt som folk tror. Mellanöstern har felrepresenterats av medier när det gäller det. Jag tycker inte att området på något sätt är mer konservativt än, låt oss säga, bibelbältet i USA. Och speciellt efter de senaste åren borde vi vara lite försiktigare med att döma Mellanöstern med tanke på att vi har sett hur Europa och USA, som alltid setts som förkämpar för liberalism och mångfald, bli mer konservativt, säger han.
Samtidigt har Mashrou’ Leilas texter fått makthavare att ställa in spelningar. Sedan ett år tillbaka får bandet inte längre uppträda i Jordanien.
– En präst tyckte att vår musik inte går ihop med den kristna och jordanska traditionen och värderingar, säger Haig Papazian.
– De bestämde sig för att vi är satansdyrkare och att vi försöker förespråka homosexualitet och indoktrinera ungdomar på vårt ”homosexuella sätt”, säger Hamed Sinno och kväver ett skratt.
”Vi vet inte vad som händer härnäst”
Som uppvuxen i ett engelsktalande hem hade Hamed Sinno hellre skrivit bandets texter på engelska, men han anstränger sig av ideologiska skäl för att skriva på just arabiska. På samma sätt är det viktigt för bandet att spela i Mellanöstern, trots att länderna där de fritt kan göra det blir allt färre.
– Det är helt annorlunda att spela för en publik som förstår dina texter och upplever det du talar om och därför är det viktigt för oss att spela i arabländer. Men vi kan inte spela i Syrien på grund av kriget, vi kan inte spela i Palestina, vi kan inte spela i Jordanien, vi kan inte spela i Saudiarabien, för musik får inte framföras där. Just nu, ett decennium senare, känns det som om det blir svårare och svårare för oss att göra spelningar. Vi vet inte vad som händer härnäst, men vi vill fortsätta göra musik, säger han.
