Filmlegendaren Lars von Triers melodramatiska berättelse om den troskyldiga skotska flickans offerdöd blev hans internationella genombrott på 90-talet. Jag blev både upprörd och beklämd av denna hjärtslitande kärlekstragedi med Bess och hennes paralyserade oljeriggsarbetare. Varför denna gruvliga martyrdöd med mirakelslut? Precis som en gammal unken 1800-talshistoria där sopranen måste dö på slutet för mannens frälsning…
Men stärkt av framgången för ”Breaking the waves” gick von Trier ett steg vidare när han plågade sin blinda kvinna i ”Dancer in the dark” till döds. Det blev en guldpalm i Cannes, som triggade den danske kompositören Poul Ruders till en opera. Och sedan ännu en, baserad på ”The Handmaid’s Tale”.
För det kan fortfarande bli bra opera om kvinnor som helt passerar gränsen till sammanbrott.
Bakom Vadstenaoperans ”Breaking the waves” står emellertid en yngre kvinnlig kompositör: amerikanska Missy Mazzoli. Det är musikdramatik med stora känslor infattade i ett modest format med endast en kammarorkester och – i bröllopssalen på Vadstena slott – enkel, avskalad scenografi.
70-talsrealismen i filmförlagan har här renodlats till vattenprojektioner, några svarta klippor och vita särkar för den puritanskt sexualfientliga kyrkoförsamling som ska besegla den mentalt bräckliga Bess’ öde. Namnet delar hon med dårhusvisornas ”Bess of Bedlam” – så kallade Mad Songs som florerade under engelskt 1700-tal. Och den av kärlek galna kvinnan är en favoritfigur i operans värld.
En huvudroll som kräver sin sopran! Liksom Emily Watson fick sitt genombrott i von Triers film, bryter Josefin Mindus här igenom med vig och expansiv röst ur ett bräckligt yttre. Det är en rollprestation långt utöver det vanliga, och hon bär hela verket på sina späda axlar. Hennes motspelare är den bastante kanadensiske barytonen Jonah Spungin utan varje likhet med filmförlagan Stellan Skarsgård. Deras kärleksscener har här klätts i vitt flor och övervakats av intimitetskoordinator.
Hur låter det, då? Vackert – i varje fall vackrare än brukligt i nyskriven opera. Oavbrutet melodiskt sångbart, dock utan att avsätta melodier för minnet. Ofta med ett raffinerat litet ”skav” i något udda instrument som förhindrar överslag i rå sentimentalitet.
Mest liknar det något välbekant som man aldrig har hört förr.