På strandkalaset som utspelas i det konstdiscoliknande spåret ”Beach2K20” hörs ett enda, litet, om än vagt, välbekant ”Yeah, Yeah”.
Lockropet känns igen från de inledande sekunderna i den enda sång som fått följa med Robyn i årtionde efter årtionde – ”Show me love”. Först hördes den på debuten från 1995, sedan i en nyinspelning 2008 och nu, 2018, som ett litet eko av hennes egna artistiska begynnelse.
Mer tillbakablickar än så hittar jag inte på ”Honey”. Ett album som inte liknar något av det Robyn gjort tidigare. Som både hör ihop, och skiljer sig, från allt som gjorts förr.
Skiftat färg har hon gjort från dag 1. Men även om Robyn dansat sig fram genom r´n´b, radiopop och elektro så har musiken alltid varit omedelbart greppbar och tydlig.
Läsbar är hon, robynskt nog, fortfarande, men på ”Honey” finns ingen ”Dancing on my own”.
Tillsammans med Klas Åhlund, Adam Bainbridge (Kindness) och Joseph Mount (Metronomy) har hon med inspiration från bl a Michael Jackson-demos till DJ Kozes minimalisthousiga spår ”Xtc” plus välkurerade, eleganta inspel från dansmusikens hela historia skapat en helt egen musikalisk värld som inte riktigt liknar något annat av idag.
Här jobbar Robyn fördjupande med värme och stämningar sig fram genom olika temperament och tillstånd.
Det visar sig i allt ifrån kommande klassikern ”Because It´s In the Music” till det hypnotiska titelspåret, men också i nästan skissartade ”Send to Robyn Immedately” och tidigare nämnda ljudutflykt till stranden.
”Honey” känns inte som en krystad påtvingat växande utan tvärtom både naturlig och självklar.
För hur gör man slagkraftiga vers-refräng-bangers på 3.30 minuter efter den livskrasch av sorg, kärleksuppbrott och depression som hon gått igenom de enaste sex åren – och som ”Honey” handlar om?
Hon säger i en intervju att hon inte är riktigt hel än. Det hörs. Och kanske är det också just detta som både är det mest säregna och starka med denna fullängdare. Att hon låter det vara precis så. Ett långfinger mot all den påstådda lycka och odödlighet som postas till oss hela tiden.
Men även om ”Honey” mest rör sig i skymningen avslutas den med sol. När albumets sista spår, ”Ever Again” närmar sig slutet lyfter den plötsligt med optimistisk fet extrabas och syntar av pärlemor med löften om att aldrig mer låta sig bli hjärtekrossad.
Vilken grand finale på ett ärligt, djupt berörande och ofta bedövande vackert mästerverk. Ett sådant som är ett första spännande steg in i en ny del av en svårslagen nu 23 år lång karriär.