Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
Betyg: 4 av 5
Regi: Asghar Farhadi
I rollerna: Leila Hatami, Peyman Omadi, Shahab Hosseini
Iransk film har ju länge här hemma varit synonymt med namn som Mohsen Makhmalbaf (med familj) och Abbas Kiarostami, det vill säga ofta stillsamma dramer från landsbygden, gärna med filosofisk eller politisk överbyggnad.
Asgar Farhadis skapelser har ett annat temperament, rör sig på en annan spelplan. Jag såg hans förra film ”About Elly” (internationell festivaltitel) för några år sedan och precis som där handlar det här om vardagliga relationer och framförallt om en intellektuell iransk medelklass som man sällan ser på film.
Simin vill lämna landet, för sin och sin familjs skull, hennes man Nader vägrar, han vill inte lämna sin alzheimersjuka gamle far som han, och framförallt dottern och Simin, vårdar i hemmet. Simin flyttar hem till sin mamma och Nader anställer en kvinna som sköterska, en hårt religiös sådan från arbetarklassen, och den tidigare relativt harmoniska tillvaron börjar sakta men säkert rämna.
Vi ser en kulturkrock inom en kultur som i de flesta västerländska ögon ter sig som rätt homogen. Jag menar, Iran är befolkad av arga religiösa män med skägg – det har vi sett på nyheterna. I Farhadis filmer möter vi nyanserna, som naturligtvis är självklara för en iransk publik men som ger tittarbonus här hemma.
”Nader och Simin” tar oss på en emotionell och social tripp som hela tiden lyckas överraska. Detta främst för att det är en komplex och väl berättad historia, men också för att vi inte är till hundra procent bekanta med miljön, normer och regler.
De flesta filmer från väst kan man ju läsa som en öppen bok, den här vecklar ut sig bit för bit, som en karta över okänt territorium. Det här ger ju filmer från långtbortistan en fördel. Främmande färder är ju alltid mer spännande än de invanda.
Men ”Nader och Simin” är för den skull på intet sätt svår att ta till sig för en västerlänning – grundberättelsen känns mer Kafka än Koran, om man säger så...
Fokus ligger alltså på klass och religion men det är samtidigt också ett spännande kausalitetsdrama. Vems är skulden? Var börjar det rasa? Finns det någon skuld?
Man skulle kunna läsa det som att allt är Simins fel, som är tokig nog att lämna sin man, vilket ju inte vore en helt progressiv sentens. Men man kan också se det som att de lever i ett bisarrt religiöst och godtyckligt system som skapar de här konflikterna.
Alltså precis det system som kvinnan fullt förståeligt vill fly.
Asgar Fahradi har fått kritik för att han inte attackerar det iranska styret, och det är sant att det inte är en pamflett, men motstånd behöver inte alltid komma som en knuten hand. Det kan också vara att få folk att börja tänka efter.
Fredrik Sahlin