Anna förlorade sina föräldrar i en bilolycka när hon bara var något år gammal. Hon är nu 12 år, bor med sin adoptivmamma, har inga kompisar i skolan och lider dessutom av astma.

En sommar skickas den lilla vemodiga flickan till släktingar på landet, där hon under ett av sina strövtåg träffar hon den mystiska Marnie som bor i en gammal öde herrgård vid kanten av ett träsk.

En djupnande vänskap mellan två vilsna tjejer. Mer än så är det inte.

Det räcker gott. Minst sagt.

Okej, lite surrealism får vi också. Det tillhör territoriet, men fokus ligger på det inre skeendet, inte det yttre.

För inte alls länge sedan berättade animatörlegenden Hayao Miyazaki på Studio Ghibli att han lägger pennan på hyllan, och en av dem som ska axla hans sannolikt tunga manteln är Hiromasa Yonebayashi, som här har regisserat sin andra långfilm efter ”Lånaren Arriety”.

Även den här gången bygger han sin film på en brittisk förlaga: Joan G Robinson roman med samma namn. Vilket förklarar Marnies blonda svall, de västerländska namnen och den personlighetskluvna miljön som rör sig sömlöst mellan Midsomer-typ och japansk fiskeby.

Men det kanske framförallt är effekten av ett skaparsinne befriat från det nations- och gränstänkande som sitter i märgen på de flesta av oss. Hiromasa Yonebayashi och kompani har sympatiskt nog gett blanka fan i att få till en etnisk och arkitektonisk endräkt. 

Till skillnad från många av mästaren Miyazakis magiska verk riktar sig den här sagan inte i första hand till små barn. Den lätt existentiella tonen, de förhållandevis få spänningsscenerna och den melankoliska stämningsbilden kräver ett tålamod och en nyfikenhet på de abstrakta livsfrågorna, som kommer med en lite högre ålder.

Jag har egentligen väldigt lite förståelse för att man drar in sitt eget, eller andras, barns omdöme i en recension, men min 8-åriga dotters första ord när ljuset tänds i salongen är talande för med vilken precision ”När Marnie var där” landar i sin målgrupp:

”Det här kan vara den bästa filmen jag har sett i hela mitt liv”.

Detta inte som ett utrop, utan som ett allvarligt, lite brådmoget konstaterande.

Nej, man bör inte könsgeneralisera, ”När Marnie var där” fungerar säkert på pojkar också, och bevisligen på recenserande farsor, men den är likväl som skräddarsydd för sin publik – smågrubblande tjejer i mellanåldern – och sitter därför också som en smäck.

Studio Ghibli lär ha seriösa ekonomiska problem. Konkurrensen från löpandebandproducerad animation är hård, och gör det svårt för det tidskrävande hantverket att överleva. Om det går så illa som vissa tror, kommer det att rivas upp ett stort hål i den internationella sagoväven.