Samar Yazbeks krigsreportage ”Resa in i tomheten” i översättning av Marie Anell, om Yazbeks forna hemland Syrien är skrivet i en klassisk kvinnlig krigskorrespondent-tradition, där föregångarna hetat Martha Gellhorn, Barbro Alving, Dorothy Parker och Marie Colvin – som dödades i en granatattack i Homs, Syrien 2012.
Det innebär att Yazbek – som är prisad romanförfattare och har skrivit mycket tv- och filmdramatik – skickligt skildrar hur människors känslor påverkas av krig.
Liknar Aleksijevitj
Hon liknar nobelprisade belarusiska Svetlana Aleksijevitj när hon låter kvinnor och barn berätta med egna ord, ofta avbrutna av skrik, lukter, minnen.
Till slut är det bara sådana uttryck kvar av vardagslivet, där kriget gjort människor liksom genomskinliga också för sig själva – så ger hon bilden av hur ett samhälle går sönder.
Men till skillnad från Aleksijevitj berättar Yazbek om kriget som pågår nu, innan det har stelnat till historia och medan ideologierna fortfarande skrivs.
Outhärdligt att läsa
Det är en bok som är svår att läsa. För att hon är så pessimistisk. Hon skriver att hon inte kommer med tröst, för hon har ingen (fast hon gör oändligt mycket för att hjälpa till med informella skolor och kontakter). För att det är outhärdligt att läsa om barn som fått benen amputerade, om traumatiserade ungas blickar och IS-soldaternas kvinnoförakt och drömmar om en terrorstat – de blir knappt upprörda när Yazbek en sällsynt gång vågar kalla det så.
Världen njuter av överlevnadskampen
Att läsa det här i det brinnande flyktingboendenas Sverige där vi diskuterar om några företag ska få skörda skatteguld på marknaden som uppstått i flyktingkrisen eller inte – jag skäms när jag hör rösterna ur Yazbeks bok.
Krigsreportage är ofta hårdkokt sakliga i en Hemingwaytradition. Eller så blir de lite blommiga och berättar om död och lidande så det blir vackert. Samar Yazbek skriver om hur världen ”njuter av att smygtitta på överlevnadskampen som iscensätts runt de syriska offrens lik. ”Hur medieindustrin erbjuder oss så mycket död och brutalitet att det blir ”något man konsumerar och sedan kastar bort”.
Livet som insats
Men hon undviker själv både Hemingway och blomrisken genom intensiteten och kaoset i sin bok.
Det är farliga resor, och hon måste dölja vem hon är, och att hon vuxit upp i Syrien, medan hon intervjuar dem som betraktar henne som en fiende, och också dölja sina känslor inför det hon hör. När hon döljer känslorna gör hon dem synligare.
Den lysande efterskriften om vad krig gör, också med oss som tittar på, borde vara obligatorisk läsning för varje medborgare idag.